One Fast Move Or I'm Gone Music From Kerouac's Big Sur

Jag är mitt uppe i att hälla i mig Jack Kerouacs På väg (On the road) när jag tittar förbi skivkoll.se och nås av den här högst spännande nyheten.

Två indiesnubbar, Jay Farrar och Benjamin Gibbard, har gett sig på uppgiften att tolka den legendariska författaren. One Fast Move Or I'm Gone Music From Kerouac's Big Sur tar främst spjärn ifrån Kerouacs Big Sur och släpptes i skivbutiker runt om i landet den 23:e december. Jag sitter i detta nu och lyssnar på plattan på Spotify och den som har nåt mig hittills verkar mycket lovande. För den som är bekant med Kerouac är låttitlar som One Fast Move Or I'm Gone, San Francisco och These Roads don't Move signifikativa för just sådana saker som den Massachusettsfödde Kerouac skrev om. En god idé vore att ge plattan en rejäl chans.

Och för att göra det hela än lite roligare så släpps albumet alltså tillsammans med en dvd-dokumentär om Jack Kerouac. Det är i år 40 år sedan Kerouac lämnade livet på jorden som vi känner det och det ska naturligtvis uppmärksammas.

Som jag inledde den här texten med att nämna så är jag just nu i full karriär med att läsa Jack Kerouacs mest kända verk På väg. Och efter sisådär drygt 100 genomlästa sidor kan jag naturligtvis inte ge något rättvisande omdöme om boken. Vad jag dock kan säga redan nu är att den första tredjedelen av boken har väckt min intresse för Kerouac och hans skrivande. På väg, som är en hårfin balansgång mellan fiktion och självbiografisk berättande, är inte bara en bok som representerar författaren själv utan också ses som hela Beatgenarationens bibel. Beatrörelsen, som även den intresserar mig.

Det som framförallt slår mig när jag läser På väg är Kerouacs hunger på livet. Varje liten detalj ska insupas, varje litet ögonblick skall det reflekteras över. Det finns bara möjligheter. Kerouacs skrivande inspirerar.

Titta på filmtrailern här:



/Ledley

God jul på er

2xCindy Lauper



Å vad julen handlar om. Ändå hyfsat stort att dirigera den här kören.



/Ledley

2009 års bästa album

Det har varit ett underbart musikår i år. Jag har upptäckt en hel massa musikaliska förmågor. Andra har släppt ytterliggare ett fantastiskt album. Artister som förstärker de bra känslorna, de fina stunderna. Artister som hjälper en upp på fötter igen när man har det tyngre. Tack ska ni ha.

2009 kommer framförallt att minnas som året då Michael Jackson gick bort. Man kunde ju önska sig att efterspelet kunde hanterats med lite mer värdighet. Varför skulle hans dotter gråtandes pressa fram ett par ord om saknaden av sin pappa på en minnescermoni inför tusentals åskådare och miljontals tv-tittare? För att det blir bra tv? En cirkus om en människas död. Känns ju inte sådär jättehumant.

Det har också varit ett bra konsertår. Patrick Wolf i Slottskogen var magiskt. Att få se Arctic Monkeys för första gången live var en upplevelse. Pratstunden med Joel Alme efter dennes konsert på Kajskjul 8 var trevlig. Moneybrotherkvällen på Trädgårn var härlig. När vi såg Skansros och Samuraj Cities på Bengans. Sås berg och dalbane-dag där han först var knäckt över Aston Villas premiärförlust och sedan var uppe på plus minus noll efter att ha sätt favoritbandet Florence Valentin senare på dagen..

Montana och jag startade en blogg som handlar om musik. Bara en sådan sak.

2009 var ett musikaliskt kanonår. Här är de i min mening 10 bästa skivsläppen under året som snart passerat.


1. Peter Doherty - Grace Wastelands

Libertines, Babyshambles och nu soloplattan Grace Wastelands. Peter (Pete blev till Peter inför det här skivsläppet) är ett musikaliskt underbarn, och har man inte kommit till den insikten ännu så bör man underkännas i alla världens IQ-tester per automatik. Med en begåvning större än alla idoler och melodifestivalsmänniskor sammanlagda dito snickrade han i inledningen av 2009 ihop en samling vardagsromantiska visor som är så fina, så himla fina. En legend.

2. Conor Oberst & Mystic Valley Band - Outer South

3. Samuraj Cities - Mixed Up Record Collection.

4. La Roux - La Roux

5. The XX - XX

6. Jeffrey Lewis & The Junkyard - 'Em Are I

7. The Courteeners - St. Jude

8. Local Natives - Gorilla Manor

9. Arctic Monkeys - Humbug

10. Little Dragon - Machine Dreams

Vi var och nosade på en listplacering men föll bort i den rakbladsvassa konkurrensen:

Firekites/The Bowery, Girls/Album, Dundertåget/Skaffa ny frisyr, Patrick Wolf/The Bachelor, JJ/JJ No. 2, Gossip/Music For Men, Skansros/Skansros.





/Ledley

High on life

En riktig high on life-låt, så beskrev en god vän superhiten Kids. Och i samma kategori sorterar vi in den här sköna kärlekshistorian. Såå lovely.



/Ledley

Dags att summera året

Sista klappen är inhandlad, snart väntar lite välförtjänt ledighet och dra på trissor om inte självaste vintern nu har anlänt till Göteborg. Nu stundar julen och efter det är 2010 bara blott en vecka bort. Dags då att summera året som snart passerat.

December är en tid för listor. Ibland lite löjligt trendmedvetna och kreddiga men ändå läsvärda och ambitiösa Nöjesguiden har redan släppt sin 2009-års-bästa-utländska-skivor-lista. DN listade årets bästa här och ÖIS propagandablad gjorde detsamma här.

Vill man hamna på någon av dessa listor (som egentligen är totalt oviktiga, bara roliga) så sägs det vara bra att släppa en skiva sent på året. Det som hände i januari-februari-mars har glömts bort tycks en stor skara människor resonera. Jag tycker tvärtom. En platta som släpps i november har jag ännu inte hunnit skaffa mig en ordentlig relation till. Den kan vara grym, javisst, men ännu vet man inte hur den gör sig efter åtskilliga lyssningar. Ett album som släpptes i februari däremot har jag en helt annan relation till. Men visst, andra sidan av ringhörnan har en poäng också. Men någon fördel att släppa sent på året är, i alla fall för mig, det inte.

Annars tycker jag det positiva med årslistor är att man kan snappa upp sådant som inte har snappats upp tidigare under året. Någon skiva som har smitit igenom filtret eller någons personliga guldkorn som man av mer naturliga skäl inte har hört talas om.

En artist som jag har uptäckt tack vare en diskussioner och listor som berört vilket som är årets album är Bill Callahan. Efter några genomlyssningar av några av hans alster på senaste plattan Sometimes I Wish we Were an Eagle så är jag nyfiken på vad mer han har att erbjuda. Avgjort är i alla fall att han med låten Eid Ma Clack Shaw gör oerhört bra reklam för sig.



Håll till godo - i dagarna kommer min egen lista.

/Ledley

Political world

Hört talas om Rubin "Hurricane" Carter? Under 19 år satt Carter, som är född och uppvuxen i New Jersey, oskyldigt dömd för ett trippelmord som begicks på en restaurang i dennes hemstad Peterson.

Gansgtern Carter intresserade sig för och lärde sig att utöva boxning under en fyra år lång fängelsevistelse som han satt av efter att ha blivit dömd för grovt rån och misshandel. Vid frigivningen år 1961 inledde han direkt en proffesionell karriär som boxare. Carter var en slugger, en vildsint än i ringen. "Hurricane" fick bli smeknamnet. Den 14:e december 1964 slogs Carter om världsmästartiteln i mellanvikt och förlorade. Men det var inte för den prestationen han skulle bli ihågkommen.

Trippelmordet på en restaurang i Paterson ägde rum 1966, och trots att ett ögonvittne pekade ut Carter som icke skyldig så dömdes han och hans påstådda medbrottling John Artis till livstids fängelse. Inte förrän 1985, efter 19 år bakom galler, frigavs Carter. Detta efter en överklagan i federal domstol, där Carters advokater hade påstått att polisen i Paterson gått ihop i en rasistisk sammansvärjning.

Och om Carters livsöde skrev fenomenet Bob Dylan en politisk historia. Från 1976: fantastiska Hurricane.




/Ledley

Håkan Hellström på Peace & Love sommarn 2009

Sitter och gottar ner mig i nyss utgivna Håkan-dvd:n från sommarens P&L. Å herregud, det måste (måste!) ha vart en helt osannolikt magisk kväll i Borlänge. 30000 kärlekskranka själar i publiken, en fantastisk, tagen, stilig Håkan (lila brallor, svart kostym och väst med vita prickar) och ett band som är så laddat till bristningsgränsen att de får hålla igen för att det inte skall rinna över. I publiken gråter killar i 20-års åldern av lycka.

Den här dvd:n är fantastisk, den fångar upplevelsen så gott som det bara går. Och då har jag ändå bara kommit sjunde låten, Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din.

"Den här låten är based on a true story", säger Håkan och river av klassikern Hurricane. Daniel Gilbert gråter. Det gör han alltid, men det är aldrig teater.

Nu spelar han Känn ingen sorg för mig Göteborg. "Från Masthugget till Borlänge!!". Den här låten är helt galen live. Det är dans dans dans! På Liseberg i sensomras var det här en av de få låtarna jag faktiskt hann att se. 300 meter från scen, uppe på gräskullarna vid berg och dalbanan, studsade unga flickor i rytm till musik och lyrik om ängslan över lillbrorsans framtid. Bredvid stod mammor och pappor och dansade likadant.

Kärlek är ett brev skickat tusen gånger - en låt som säger allt. Så drypande känslomässig, å inte fan krymper den live. Den växer.

"Vad jag bryr mig om är att se som i slow-motion
när du går sönder inuti
så som jag gjorde nyss
Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig
även om jag inte kommer tillbaka till dig"



Nej, nu ska jag njuta av resterande delen av den här souliga pärlan. Och sen är det extranumren på det. Tack Cotten för lånet. Lika säkert som att julafton inträffar den 24:e, lika säkert är det att jag inom en snar framtid äger mitt eget exemplar av den här dvd:n.

Om några år ser vi Håkan på Ullevi, det kommmer bli alldeles oförglömligt.

/Ledley

Local Natives - Gorilla Manor

I en veckas tid har jag grubblat över hur jag ska närma mig en recension av Gorilla Manor. För tre veckor sedan upptäckte jag bandet, en vecka senare var ett inköp av albumet oundvikligt. Ändå var det någonting jag inte riktigt kunde sätta fingret på, en känsla för Gorilla Manor som jag inte visste vad den berodde på.Så idag när jag under mitt dagliga besök på alltid lika läsvärda dagensskiva.com läste Maria Gustavsson utmärkta recension av skivan så trillade poletten ner.

Om ni tidigare har läst om Local Natives så har ni redan hört alla jämförelser och liknelser. Fleet Foxes nämns med all rätt i varenda reportage och recension av skivan. Grizzly Bear, Arcade Fire och Animal Collective är andra begåvningar som figurerar i skrivelser om Local Natives. För allt det här är väldigt enkelt att associera till när man lyssnar på Gorilla Manor. Och efter att ha läst den tidigare recension idag ställde jag mig frågan. Är det ett slump att den här skivan kommer just nu?

För det är ju faktiskt så att de fem dödspolarna i Local Natives har hittat den ultimata formeln för att göra en suverän popplatta som dessutom ligger sjukt bra i tiden. Dom har det allra göttigaste av många av de senaste årens hyper på sin lyra och har gjort det till något eget. Snygg produktion, synnerligen megatighta popdängor och personligen älskar jag den kraftfullt vispande ständigt närvarande trumman i bakgrunden. Den river och sliter i låtarna och det blir aldrig tråkigt. Stämsången, den som får varenda Fleet Foxesentusiast att gå i spinn, existerar i en alldeles lagom mängd. Den alternativa ljudbilden ligger och lurar bakom vassen. Det här är Gorilla Manor och det är jävligt bra.

"Alltså inte för att vara sån men..de låter som en exakt korsning mellan Arcade Fire och Fleet Foxes. Exakt!! Och det är ett vackert barn de fått."

Citatet här ovan är skrivet av en polare till mig efter det att hon hade hört låten World News för första gången. Och är det inte väldigt bra formulerat? Associationerna dyker upp tidigt, men Local Natives har gjort någonting eget.

Faktum kvarstår dock att musiken ligger snuskigt rätt i tiden. Och jag hoppas de spelar sin hjärtas musik och inte är ett gäng grabbar med en musiksmartness som tagit dom dit de är idag. Det vore väldigt opersonligt. Och som Maria Gustavsson mycket träffsäkert skriver:

"Gorilla Manor har liksom allt som gör ett album bra, åttan kommer från hjärtat. Men albumet kommer glömmas bort. Fantastiska Camera Talk, Sun Hands och World News kommer göra sin tur runt världen och sen hoppas jag på annat från Local Natives."

Det skall bli spännande att se i vilken musikalisk riktning Local Natives skall röra sig i efter Gorilla Manor.

Betyg: 8/10 Ledley's

Bonusinfo: Local Natives spelar på Pusterviksbaren den 31:a januari.

Musik som fyller än med optimism

/Ledley

La Roux - Bulletproof

Ett i min mening alldeles lysande popalbum är La Roux självbetitlade debutplatta som släpptes tidigare i år. Supersygg electropop som får dansgolvet att förvandlades till ett dansande hav av människor. Det känns fräscht och lyxigt. Denna 12-spårsskiva ryggar aldrig tillbaka utan håller hela distansen ut. Helt klart en av årets roligaste upptäckter.

Dessutom - La Roux är en av dom som verkligen har förstått värdet i att bygga upp en informationskanal värt namnet. Kolla in hennes hemsida här.



/Ledley

Frank Turner

Nu på fredag går jag tillsammans med gott sällskap till Parken för att se punkrockssjälen Frank Turner. Och trots den börda och press det med all rimlighet bör vara att gå bärandes på ett sådant efternamn så pekar det mesta på att blir en kväll att minnas bra länge. Helt enkelt av den enkla anledningen att Frank Turner skriver och framför smart folkpunk med en imponerande glöd.

Frank Turner växte upp en bit utanför Winchester, England och det var också där han inledde sin punkrocksbana genom att spela i band med bandnamn som Kneejerk och Million Dead. Den delen av hans karriär skulle dock aldrig bli lika framgångsrik som den han inledde då han 2007 släppte sin debutskiva som soloartist, Sleep is for the week. Detta album har jag dock inte hört ett smack utav. Utan det var istället det året efter släppta alstret Love Ire & song som jag, efter ambitiöst pådrivande av en polare, tog till mig. Bra platta, det där.

Och alldeles nyss under förbisusande september så släppte så Turner sin tredje soloskiva i och med utgivningen av Poetry of the deed. Jag har inte lyssnat in mig allt för mycket ännu men efter att ha gett albumet lite av min tid i förra veckan så tycker jag det verkar lovande. Samma tydliga enkla men ändå intelligenta textrader. Framförda med en enorm passion för det som för honom betyder allra mest.



Och helt suveräna Love Ire & Song.



/Ledley

Melodier som får än att vilja lära sig spela gitarr

Hört talas om Kaleforniebandet Princeton? När jag vaknade i morse visste jag inte att detta band existerade. Nu vet jag det och det är jag tacksam för. Än så länge har jag endast hört ett par låtar och dessa låtar får mig att tro att deras nyligen utgivna debutplatta Cocoon of Love kan vara någonting alldeles speciellt.

Jag lär återkomma i ämnet. Om inte orkar vänta, här hittar ni recensionen som fick mig att upptäcka Princeton.



/Ledley

The Airing of Grievances

Både Montana och jag har vid tidigare tillfälle vidrört vid eminenta punkbandet Titus Andronicus begåvning. Dock är inte några raders lovordande i en önskelista till nästa års P&L i närheten av det utrymme som detta störtsköna New Jersey band förtjänar.


Titus Andronicus har ett unikt vis att uttrycka sig. Och jag tycker vi låtar texterna tala för sig själva. Om ens första stund i livet:

"The first thing you see is the light.
Then, you focus on a man in a mask with a knife
as he cuts you away from everything you thought you knew about life.
Now you're in your mother's arms, wrinkled and wet.
You'll spend the rest of your life trying to hard to forget
that you met the world naked and screaming
and that's how you'll leave it."



The Airing of Grievances, som är de fyra man starka bandets debutplatta, är en samling poetiska, ångestladdade, vackra och rusande rock'n roll-låtar. En käftsmäll och ett leende på en och samma gång. Frontmannen och låtskrivaren Patrick Stickles har verkligen stora låtskrivarkvalitér.

"I was born into self-actualization, I knew exactly who I was, but I never got my chance to be young, so when you lay me inside of a coffin, bury me on the side of the hill. That's a good place to get some thinking done."



Också värt att nämna om Titus Andronicus är bandmedlemmarnas stora intresse för litteratur. Som i bandnamnet (Shakespeare) eller avslutningsspåret på plattan, Albert Camus, där en fransk nobelprismottagare i litteratur har fått ge namn åt låten.

/Ledley

Sonic chicken 4

Ni vet ett sånt där hak där det hänger paraplyer i taket, tjejer sitter och stickar längst vägarna och 75 centiliter Spaten kostar 54 kronor? Just ett sådant hak är Mitt andra hem och på denna úbersköna cafébar spenderade jag min lördagskväll.

Och som om den redan beskrivna miljön och det goda sällskapet inte vore nog så bjöds det även på svängig livemusik. Franska alternativa pop/rock-bandet Sonic Chicken 4 lät som ett brötigare Sonic Youth bara för nästa stund övergå till att spela solskensglada popmelodier. "Vampire Weekend-glatt", som min bänkgranne Crouch så fint uttryckte sig.

Lyssna själva, jag gillar det skarpt.



/Ledley

För det skulle ju va dans dans dans!

Museum of Bellas artes heter duon som har skapat den här galopperande dansgolvsdängan. Rösten som sjunger är för övrigt väldigt lik rösten som möter än när man lyssnar på JJ. Och då den ena halvan av duon är från Göteborg och den andra halvan är från Stockholm så finns faktiskt möjligheten att det är samma person. Ett annat scenario är dock att personerna i fråga har liknanade röster.

Museum of Bellas artes alltså. Bra namn där!



/Ledley

TWO DOOR CINEMA CLUB

Redan i somras inledde jag min reklamkampanj för denna Nordirländska trio när jag jag slängde upp gryma singeln Something good can work här på yournewfavouritebands. Och som ni ser har jag nu lärt mig hur man infogar en länk i texten.

Något nytt under solen då? Jovars, i väntan på debutalbumet skall färdigställas så släpper nu Alex Trimble, Kev Baird och Sam Halliday nu en EP innehållandes fem spår. Four Words to Stand On är tillgänglig för allmänheten den 23:e november.


Four Words to Stand On EP:

01. Cigarettes In The Theatre
02. Dou You Want It All?
03. New Houses
04. Undercover Martyn
05. Standing on Ghosts





Nää men vafan! Visserligen funkade länken fint men vad gör det när man inte kan lyssna på låten längre. Here we go again:



/Ledley

Joel är tillbaka

Joel Alme, det bästa som kommit ur den göteborska popfabriken sedan Håkan fick sitt genombrott 2001, är tillbaka. Singeln YOU WILL GET IT ONLY ONCE är en finfin liten teaser som får än att längta än mer efter Joels kommande andra album.

I början av 2010 väntas den än så länge icke namngivna skivan nå skivaffärerna. En skillnad ifrån debutskivan är Joel nu har gått ifrån grabbarna på Sincerly Yours och kritat på för bolaget Razzia Records. Tiden får utvisa ifall detta kommer lämna något musikaliskt avtryck i det kommande materialet.

Låten då? Jodå, samma storslagna havsdoftande sound som tidigare. Stråkarna är även de på plats och den storslagna blir som vanligt en skön kontrast till Joels rätt så skeva röst. Singeln är också med Joel Alme mått mätt rätt så rivig. Det är väl egentligen bara The Queen´s corner från A master of ceremonies som svänger lika mycket.

Japp, då väntar vi med nyfikenhet på vad som når oss i januari.



/Ledley

Hur man skriver en kärleksförklaring till sin hemstad

/Ledley

Julian Casablancas - Phrazes for the young

Njaa. Det här var ju inte vad man hade hoppats på.

När den första singeln från Phrazes for the young nådde mig så blev jag positivt överraskad. Inte för att jag hade förväntat mig någonting dåligt ifrån Julian Casablancas bara för att han gick solo. Nej nej, inte alls. Men den dansvänsliga electropopen som mötte än när man lyssnade på 11th demension var en uppfriskande riktningsförändring som jag inte hade förväntat mig ifrån Strokessångaren.

Därför var det med spänning man satte sig för att lyssna på albumet när det så småningom landade på Spotify. Och som jag hintade i den första raden i den här recensionen så blev jag aningen besviken. Albumet, som endast innehåller åtta spår, känns rätt så mosigt. Vi kan ju slå fast direkt att just 11th dimension enligt mig är skivans bästa låt. Tätt följd av svängiga Left & right in the dark. Sedan känns resten som en sex låtar stor gråzon. Det hela känns inte det minsta orginellt och klyschorna avlöser varandra. Som i River of Brakelights där refrängen går ungefär så här.

Timing is everything,Timing is everything, Timing is everything,Timing is everything, Timing is everything, Timing is everything, Timing is everything,Timing is everything, Timing is everything.

Nu är förvisso orginalitet inte alltid en nödvändighet för att musik ska vara bra. Man kan spela och sjunga på liknande sätt som andra har spelat och sjungit förut men jag hade helt enkelt förväntat mig mer av en snubbe som har skapat så bra grejer tillsammans med sina kollegor i Strokes. Pharazes for the young lämnar mig oberörd. Det är varken särskilt bra eller särskilt dåligt.

Well, ny Strokesplatta väntas återfinnas i skivbutikerna under 2010. Vågar man hoppas att den skivan når upp till samma höga höjder som det senaste släppet First Impression in earth?

Phrazes for the youngs betyg: 5/10 Ledley´s

På Parken den 5:e december - Wavves

Hade någon bett mig beskriva Kalifornieduon Wavves musik med ett enda ord så hade det ordet varit rastlöshet. Och ur rastlösthet kan bra ting växa fram. Wavves är just ett sådant ting. Två grabbar som öser ur ett svart hål av förortsångest. Melodiös solig skateboardpunk innehållandes just den sortens oljud som jag har en förkärlek till. Det hela blir mycket charmigt. Lyssna på Wavves om du till exempel känner för att bli överkörd av en lastbil.

Faktiskt är det så att dessa herrar skulle ha besökt Sverige för knappt ett år sedan. Men en totalt urspårad turné med alldeles för mycket knarkande ledde till att turnén fick ett absurt slut då frontmannen Nathan Williams hamnade i slagsmål med bandets trummis samt började håna publiken under en konsert i Barcelona. Nathan fick efter detta ta emot ett flaskregn ifrån publiken och som du hör så behövde killarna en paus ifrån alltihop.

Nu skall dock Nathan och hans vapendragare Zach Hill ha tagit sig i kragen och ett gäng Sverigespelningar väntar nu runt hörnet. På Parken landar dom den 5:e december och en biljett till spelningen kostar inte mer än hundra svenska kronor.

I övrigt är bilden här ovan vad som återfinns på duons myspacesida under rubriken "influenser".





/Ledley

Girls Girls Girls

Är dessa Kaleforniengrabbars debutskiva Album den mest hypade sedan Glasvegas dundergenombrott ifjol? Ja, troligtvis. Låt oss ta en titt på hype-barometern.

Glasvegas - superdundermegaultrasuperhypade

Girls - superdunderhypade

The XX - superhypade

Och visst är dom bra. Men lever dom upp till skriverierna?



/Ledley

The Rascals

Miles Kane - den anonyma halvan av Last Shadow Puppets. Men Miles är också frontman i sköna indierockbandet The Rascals. Namnet borde med allra största rimlighet vara taget från 60-talsgruppen The Young Rascals (som senare blev till enbart The Rascals). Vilket i sin tur inte känns så orginellt.

Men i alla fall, The Rascals gjorde det i vissa ögon inte så smarta karriärsdraget att släppa sin debutplatta Rascalize strax efter Miles dundersuccé med The Last Shadow Puppets. Men det är ju någon uppfriskande med det också, att inte tänka i karriärsbanor när man skapar och släpper musik. Mindre kalkylerat, lite mer romantiskt. Å andra sidan lär Miles tidigare projekt väckt en stor nyfiken för The Rascals. Ja jag vet inte, någon utbildad marknadsstrateg är man inte.

Dock, precis som många redan har påpekat, så får grabbarna i Rascals finna sig att spela en division under de riktigt stora brittiska banden i samma genre. Men dom har sin publik i hemlandet England och det är inte så illa pinkat det heller. Och vem vet, kanske når dom en större publik i och med släppet av sin nästa skiva.

Själv tycker jag i alla fall att Rascalize är en skiva värd att lyssna på. Låtar som Out of dreams, Does your husband know that you are on the run, Bond girl och inte minst I´ll give you sympathy är genuint bra grejer.





/Ledley

Daniel Johnston - Is and always was

Daniel Johnston är en speciell människa. Han är, och har vart så under många år, drabbad av svår bipolär störning. Detta innebär att han pendlar mellan depression och manisk eufori och det i sin tur innebär att piller måste ätas med hög frekvens.

Men Daniel Johnston är också ett popgeni som har släppt 30-talet album. Han är känd för sina utlämnande, smärtsamma och gentemot andra människor varma texter. På nya skivan Is and always was är det dock en samling rakare mer traditionellt indie-rockiga låtar som man får bekanta sig med. Utan att Johnston för den sakens skull släpper på sitt signum. Som i låten I had lost my mind, som är en egensinnig rolig liten sak som påminner mig om personliga favoriten Jeffey Lewis.

Why, i was sitting in the basement when I first realized it was gone.
Got I my car rushed right over to the lost and found.
I said "pardon me but I seem to have lost my mind."
She said "Well can you identify it please?"
I said "Why sure its a cute little bugger
About yea big a little warped from the rain"
She said "Well then sir this must be your brain"
I said "Thank you ma'am I'm always losin' that dang thing."

I had lost my mind.

Något helt annat är Fake Records of Rock n roll. Rak, enkel och fantastiskt bra. Is and always was är helt enkelt en samling smarta Daniel Johnston-typiska, Daniel Johnston-otypiska låtar som jag gärna lyssnar på om och om igen. Framförda av en man med den för en artist ovärderliga gåvan att lyckas få varje rad att låta som om det vore den sista som någonsin skall sjungas. Daniel Johnston lyckas förmedla en känsla. Och det är en skön känsla.

Sedan är det också få förunat att lyckas skriva en så medryckande kärleksförklaring till en hund som den här nedan. Cirkus-pop.

Skivans Betyg: 8/10 Ledley´s

Bonusinfo: Daniel Johnston är också tecknare och målar således alla sina albumomslag själv. Så också det här nedan.

En liten lista helt utan inbördes ranking

Det är dagen efter dagen D och man börjat sakta men säkert närma sig insikten att livet kanske är en rätt bra grej ändå. Trots gårdagen. Och för att nå denna insikt har jag bland annat ägnat dagen åt lyssna på briljanta melodier. Väldigt stämningsfullt så här i novembermörkret.

Här - fem låtar som gör sig bra när det är mörkt och det regnar på tvären. Serveras förslagsvis till en stor kopp kaffe eller annan valfri varm dryck.

Oren Lavie - Her morning elegance



Rebekka Karijord - Wear it like a crown



Conor Oberst - Souled out!!!



The Watson Twins - How am I to be



Firekites - Same suburb different park



/Ledley

Ny upptäckt: Arctic Monkeys!!

Nej, skämt å sido. Här är i alla fall nya videon till andra singeln från Humbug. Jag gillar den skarpt. Extraordinärt enkelt och det funkar. En vit duk, en mick, en bandspelare och en Alex Turner.

Samtidigt någonstans i världen: 50 Cent lyfter luren för att beställa fyra limousiner i guld. Han ska ju iväg och köpa frukost.




/Ledley

Rock'n roll allstar

Joshua Homme (Queen of the Stone Age), Dave Grohl (Foo Fighters, Nirvana) och en snubbe vid namn John Paul Jones (Led Zeppelin). Tre stentunga namn inom rockmusiken vars gemmensamma album släpps den 18:e November (med efterföljande europaturné på det). Naturligtvis spännande, även om konceptet med flera duktiga musiker som bildar någon typ av supergrupp inte garanterar att lysande musik kommer ut på andra änden.

Hur THEM CROOKED VULTURES kommer att låta är det ingen som vet. Så vi väntar och ser. Och återkommer säkerligen i ämnet.

Där ser man! Fem minuter efter att jag hade skrivit klart det här inlägget så loggade jag in på themcrookedvultures.com och ser där att första singeln från albumet kom upp på youtube idag. Låten heter New Fang och yournewfavouritebands är sjukt uppdaterad. Och låten, ja den är ju grym!




/Ledley

Moneybrother vill aldrig lämna scen

TRÄDGÅRN. Ibland är man den killen. På Moneybrotherkonsert är jag den som jag på en Arctic Monkeyskonsert fnyser åt. Jag kan identifiera ungefär hälften av låtarna. Jag är en hitlyssnare.

Anders Wendin inleder spelningen med svängiga Born under a bad sign. Bra drag där, publiken är på tårna direkt. Sedan, vet jag nu efter att ha dubbelkollat på gp.se, spelas Stormy Weather. Sedan försvinner vi in i en halvtimmes lång dimma av rivig rock'n roll, romantiska ballader, en soulig We die only once (and for such a long time) och roligt mellansnack om kärlek vid första ögonkastet vid fel ögonkast. Det är tydligt att Anders med band älskar situationen de befinner sig i. Det blir inte mycket större än så här för en artist som Moneybrother. Och det märks att de vill suga ur och njuta så mycket som det bara går av att spela inför med ögonmått mätt cirka 1000 dansande göteborgare. Och jag, som inte kan samtliga låtar, kan känna att Moneybrother drar ut på det lite väl mycket. Vi står alla och väntar på den stora finalen. Och som sistalåt spelas The´re building walls around us. Shaaboom! Men det är naturligtvis inte slut redan här. Bandet lämnar scen bara för att återvända någon minut senare. Kör en eller två låtar och lämnar scenen igen. Nu tågar bandet, utan Anders himself, ut på scenen och spelar förträffliga It's been hurting all the way with you Johanna så det känns ända in i märgen. Grabbarna i bandet sjunger några rader vardera och alla är begåvade på området. Trummisen har en orginell röst och den 50-talsinspirerade trombomspelande,trumbankande, munspelsjammande Viktor Brobacke gör som vanligt en innerlig insats. Viktor är verkligen fantastisk. Anders kliver in och sjunger sista halvan av låten och det är fint, fint, fint. Sedan spelas ännu en låt innan spelningen är över men mentalt är spelning redan slut för min del. It's been hurting all the way with you Johanna var det perfekta avslutet på den här konserten.

+ Hela familjen Christiensen på plats.

- Som sagt, lite väl utdraget.

Betyg: Ja, vafan. Känns inte som om en Moneybrotherspelning blir så mycket bättre än så här. 8/10 Ledley´s.

Och härmed utser jag..

Kids med MGMT till den nyss passerade sommarens absoluta hit. En riktig high-on-life-låt, som en klok man sa. Så där ja, nu packar jag ner Kids i en box tillsammans med badshorts och badbollar och slänger ner grejerna i källaren. Så plockar vi fram den nästa sommar igen med förhoppningen att Kids känns lika fantastiskt då som den gjorde första gången man lyssnade på låten.



/Ledley

The Bear Quartet - 89

The Bear Quartet, norrlandsbandet vars inställning till musiken man måste älska. I total ignorans av sin omgivning skapar de enbart och absolut endast sådan musik de själva känner för att skapa. Inga kompromisser. De exprementerar, byter rock mot pop mot experimentell musik, är ärliga mot sig själva och de kommer aldrig aldrig slå hos någon bred publik. Tack och lov för band som inte bryr sig om sådant.

Nya skivan 89 (bandets 14:e totalt), som referar till årtalet, har hyllats samstämmig av den svenska kritikerkåren. Och det var också denna skivan, och den efterföljande publiciteten som släppet innebar, som fick mig att få upp ögonen för bandet. Efter ihärdigt Spotifylyssande så gick jag och köpte den under 2003 utkomna plattan Angry Brigade. Pure quality. Så efter en första trevlig bekantskap med bandet så satte jag mig igår för att lyssna på 89.

Vad som kom till mig var mer rockigt än mina få tidigare Bear Quartet-referenser. Bredbent halvexperimentell rockmusik. Lite vibbar av 80-tal. Vilket, ickekalkylerat av bandet själva förstås, ligger ganska så rätt i tiden. Någon beskrev det som riddarrock, vilket låter som en ganska pricksäker iakttagelse Ja, jag tycker det här är bra. Men jag kommer lyssna på det lite ett tag och sen kanske inte mer alls . Soundet är skönt och ibland som i fina I am your sister snudd på sagolikt. Men jag tycker aldrig det tar fart ordentligt. Bra men inte något som får mig att hjula mig bort till skivaffären. Angry Brigade är fortfarande min favoritskiva med bandet. Utan tvekan.

Nedan här kan ni lyssna på skivans enligt mig vassaste spår. Least Loved (of the unloved)får än att ställa sig i givakt. Man blir taggad. Spela den här låten Howlin Pelle innan en konsert och ditt redan för frekvent och för hårt slående hjärta skulle nå gränsen för vad en människa klarar av.

http://open.spotify.com/track/206xSahZgxcfeeehsAaken

Skivans betyg: 6/10 Ledley´s

Vampire Weekend - Horchata

Ja men vafan, det är väl lika bra att fortsätta på gårdagens tema? Första-singeln ifrån-kommande-skivan-temat alltså. I Januari 2010 släpper Ezra Koenig och de andra grabbarna i New York bandet Vampire Weekend sitt andra album. Skivan går under namnet Contra och känslan efter att hört singeln Horchata är att det även denna gång kommer att handla om glada dansanta poplåtar med influenser från den afrikanska musiken.

Vill man ha singeln i sin Ipod eller kanske bara spela den på repeat på datorn så finns den att ladda ner alldeles gratis på Vampireweekend.com.



/Ledley

Julian Casablancas gör solodebut

Strokessångarens debutplatta som soloartist återfinns i de svenska skivbutikerna den 21:e Oktober. Phrazes for the young är albumsnamnet och här nedan lyssnar ni på första singeln från skivan.



/Ledley

Smått & gott

God morgon,

Man surplar i sig en kopp kaffe och lyssnar Conor Oberst. Finns det överhuvudtaget en mikroskopisk möjlighet att inte må bra efter en sådan start på dagen?




Yournewfavouritebands! Yournewfavouritebands!


Hade funderingar på att gå och se Mean Streets på Parken ikväll. Men då ett annat evenemang äger rum i en annan park i ett annat land samma tid så blir det inget av det. Men är du inte fotbollsintresserad så kanske det kan vara nåt?


Yournewfavouritebands! Yournewfavouritebands!


Jag har under en längre tid funderat varför det svenska folket generellt sätt lyssnar på så dålig musik. Rix FM blaha blaha, ja ni vet. Vidare så blir ju nästa fråga om det här är unikt för just Sverige? Eller är det så att det i alla länder enbart är en mindre del av befolkningen som verkligen intresserar sig för musik? Så för att stilla min nyfikenhet så gjorde jag ett litet experiment. Jag kollade helt enkelt upp de 10 mest spotifyade skivorna gjorde av svenskar just nu. Och så jämförde jag med de mest eftersökta albumen i Polen (för att Polen är ett land man ofta skojar om). Resultatet jag kom fram till är skrämmande. De tio mest sökta skivorna i Polen är från plats nummer ett till tio:
The Essential Michael Jackson, King of pop (Michael Jackson), Favourite worst nightmare (Arctic Monkeys), Lungs (Florence + the Machine), Junior (Röksopp), Play (Moby), La Roux (La Roux), Only by the night (Kings of Leon), 18 (Moby) X&Y (Moby).

I sverge ser en likadan lista ut på följande sätt:
The Essential Michael Jackson, Absolute Dance Summer 2009, Michael Jackson:The ultmate collection, Absolute Hits 2008, The Fame (Lady Gaga) Ayo Technoligy (Milow), Dead by April (Dead by April), Freedom (Akon), Rix FM festival 2009, Rap Das Armas (Cidiho & Doca).

Sammanfattning: Polackerna ligger steget före. Någonting är sjukt i Sverige.


Yournewfavouritebands!Yournewfavouritebands!


"Grundbulten i den fylkingska skrattkritiken mot Nobelpriset är ju att det alltid går till författare som inte känns till av människor som inte känner till författare."

- Simon Bank, ett geni.


Yournewfavouritebands!Yournewfavouritebands!


Och, innan jag avrundar det här ambitiösa inlägget så vill jag bara göra er uppmärksamma på att jag har börjar snickra på en liten höstspellista. Om ni känner fört, här är den:
http://open.spotify.com/user/ribbribb/playlist/0P7xtCruMBsyogjJi1Cn7N


Yournewfavouritebands! Yournewfavouritebands!


Då återstår det bara för mig att önska er en fin lördag. Ha en fin lördag!



/Ledley

Ljuvliga höstmelodier

Jag har hittat en ny bekanskap i Australiensiska indiepopbandet Firekites. Fint lekfullt plockande gitarrspel (tänk Jose Gonsalez), snygg stämsång och små ljuvliga melodier. Till det nästan bara en antydan till elektronisk i bakgrundan. Tillsammans med de vemodiga stråkarna blir det sagolikt.



/Ledley

The XX - XX

Fyra personer varav två av dom (Romy och Jamie, fronfigurerna i bandet) har hängt ihop sedan barnsben. Och ändå, trots denna mångårliga relation med varandra så har personerna i gruppen The XX inte lyckats komma på ett mer fantasirikt bandnamn. Ännu mer förvånande blir denna bedrift då det är fyra så begåvade människor det handlar om.

The XX kan mycket väl vara det mest hypade indie-bandet just nu. Sannolikheten att du redan läst om dom är stor. Ett inslag på SVT:s Hype och lite spotifylyssande fick mig att gå och köpa skivan. Och oj vad jag gillar den!

Det är svårt att hitta information om The XX. Bandet består i alla fall av kvartetten Romy Madley-Croft, Oliver Sim, Baria Qureshi och Jamie Smith. Sina musikaliska influenser har de fått från följande artister:

" Aaliyah to CocoRosie, Rihanna to The Cure, Missy Elliott to Chromatics, The Kills to Ginuwine, Pixies to Mariah Carey and Justin Timberlake to Tracy + the plastics".

Med andra ord; från allt och alla.

Det jag gillar är Jamies och Romys släpiga röster som tillsammans och inte minst när de går in i varandra kompletterar varandra på ett utmärkt sätt. Plingandet på keyborden är finfint och vad jag tror är en bakomliggande elgitarr ger hela tiden nytt syre till låtarna. Ljudbilden är helt enkelt vacker så det förslår. Tillsammans med den lite nonchalanta sången blir det alldeles briljant. Vi berättar gärna men då måste ni vilja lyssna. Den känslan får jag av lyssna på The XX:s debutplatta XX. Denna Londonkvartett gör helt enkelt den mörka vintern ljusare. Lysande!

Betyg: 9/10 Ledley's





/Ledley

Fantastisk låt värdig en fantastisk film

/Ledley

Grattis på 30-årsåret!

Inte för att, utan trots att Anna Anka gästade så tittade jag nyss på veckans avsnitt av Skavlan. Min och hennes relation går via de skrikiga löpsedlarna så allt jag trodde mig veta om henne var att hon var ännu en gapig tyckare med för mycket strålkastarljus på sig. Hon säger lite oförväntade grejer och det blir ett jävla liv. Typ. När jag tittade på programmet visade det sig dock att hon och jag hade en åsikt gemensamt. För det jag tycker folk har missat i all sin upprördhet över hennes rätt så ointelligenta uttalanden är själva andemeningen i vad hon säger. Hon säger: det är kvinnans uppgift att tillfredställa mannen (stor rubrik!). Men hon säger också: det är också mannens uppgift att tillfredställa kvinnan (nämns aldrig i tidningen). Ge och ta, gammalt hederligt kodex sagt av en kvinna utan några som helst Svenssonlivsreferenser. Med detta sagt; jag har svårt att tro att den här kvinnan knappt ens funderat på hur hennes ideal av ett jämställt samhälle ser ut. Hon säger vad tänker och det blir jävligt fel. Frågan är varför i hela friden hon fick all denna uppmärksamhet från början. För att hon är gift med en känd man? Herrejävlar. Well, jag tänker så här. Låt folk bestämma själva vad som funkar för dom. Alla måste inte diska tre timmar i veckan för att vara "jämställda". Är inte jämställdhet att både mannen och kvinnan tar gemensamma beslut med lika mycket utrymme att säga sitt båda två?

Nu har jag på en väldigt lång och snirklig stig tag mig fram till ämnet för dagen. Nämligen, trumvirvel det här trodde nu fan inte, hip hop! För en annan gäst på programmet var Hip hop-symbolen Jay Z. Och då jag också läste på dagensskiva.com att det i år är 30 år sedan den första hip hop-plattan släpptes så ville jag bara passa på att säga grattis. Jag lyssnar verkligen inte på hip hop. Det är helt enkelt inte min grej. Och de få gånger man slår på MTV och ser någon oskön nigga sjunga om hur många brudar han haft i säng så känner man ju faktiskt ren avsmak. Men det måste ju finnas annat också. Men eftersom jag inte är insatt i musikstilen så når inte det där andra, mindre lättsmälta och inte så kommersiella fram till mig. Kanske hade jag gillat det, men antagligen inte. Men hey, att jag inte gillar det betyder inte att det inte är värt uppmärksamhet. Det är en konstform det också, som Polstjärnan gärna påpekar.

Sedan måste man imponeras av den resan många hip hop-artister har gjort. Att växa upp i en tuff miljö, skaffar sig skinn på näsan, en stor tro på sig själva och lyckas nå framgång emot alla odds. Man kan ju dra en pararell till en svensk hjälte. Zlatan Ibrahimovic har gjort en svensk variant av den resan. Många stör sig på honom. Han är så kaxig, ja en diva rent av menar många. Samma sak med många hip hop-artister. Men de många inte tänker på är att de här människorna har växt upp i en miljö där dom har varit tvugna att tro stenhårt på sig själv och verkligen slå sig fram med vässade armbågar. Då är tron på än själv/kaxigheten nödvändig.

I mitt första inlägg skrev jag att hip hop inte skulle figurera på den här internetsidan. Nu har det gjort det. Det där var mest en sådan där imagegrej. För att ni skulle förstå vilken musik den här bloggen handlade om. Nu har jag skrivit ett inlägg om hip hop, mest för att man inte kan ignorera en av världens största musikstilar. Det vore ju väldigt onyanserat. Nu får vi se om det händer igen. Jag ska nu återgå till att skriva om musik jag älskar. Men först: en riktigt bra låt gjord av en av hiphopens allra största.

(Här hade jag tänkt att slänga upp Eminems Toy soldiers men den ville sig inte. Inte inbäddad på begäran, stod det i den lilla rutan på youtube. Så det får bli den här låten istället.)



/Ledley

Jeopardy

Brittiskt band som 2006 släppte debutskivan Whatever People Say I Am, That's What I'm Not.

Rätt svar:



/Ledley

Något att se fram emot!

Som att Fagersta inte hade gett oss nog av den här typen av underbar rock'n roll musik! Efter The Hives kommer nu Bruket. Socialrealismpunk som uppercuttar underifrån med en sanslöst skön attityd. Jag har läst (men vet inte om det stämmer) att killarna i Bruket fick sitt skivkontrakt samma dag som de blev varslade från jobbet. Det låter kanske lite för pr-mässigt bra för att vara sant. Men sanningen är den att Brukets musik ligger alldeles perfekt i tiden. Vi står mitt i en arbetskris och hux flux här kommer ett gäng arbetargrabbar med skitiga kinder och sjunger om den lilla människans kamp. Utan att det för den sakens skull kännas utstuderat alls.

”Stockholm kallar, men jag har inget att säga / i natt hoppas jag att Rosenbad brinner / tynar bort och försvinner”

Bruket har hitills endast släppt EP:n Sthlm kallar. Tre urstarka låtar som du kan lyssna på här: http://open.spotify.com/track/44v0gzTqwSF8qvdJ7yLtoM


Eller, om du är ovettig nog att inte sätt till att du är ägare av ett Spotifykonto, här: http://www.myspace.com/bruket

Nu har i alla fall grabbarna krypit in i studion för att skriva klart och spela in de resterande låtarna till skivan som skall släppas någon gång i början av 2010. Av EP-teasern att döma kan det bli exakt hur bra som helst!

Här, med halvtaskigt ljud, Bruket på Hultsfred.



/Ledley

På trädgårn den 15:e Oktober

/Ledley

Håkan Hellström - något att vara stolt över

Året är 2001 och en charmig pojkspoling från Västra Frölunda har precis blivit ett bekant ansikte hos det svenska folket. Skivan Känn ingen sorg för mig Göteborg är en under denna tid den klart mest lysande stjärnan på den svenska pophimlen. Håkan Hellström är helt plötsligt överallt. I en stilig vittblå sjömanskostym framför han sånger med texter som fångar både stora som små i publiken. Det sjungs om ensamhet, rastlöshet och kärlek. Sådant som alla kan identfiera sig med. Men som när Håkan framför det ändå är väldigt personligt.

Idag, åtta år senare, vet vi att Håkan inte bara var på genomresa. Han är idag en av de mest hyllade svenska popstjärnorna genom alla tider. Han är fem album gammal och allt han har gjort sedan Känn ingen sorg för mig Göteborg har blivit till succé. För mig är Håkan Hellström ett bevis på att allt folkligt inte nödvändigtvis behöver vara kasst. Det är lätt att få för sig det, av den enkla anledningen att 95% av allt som går under kategorin folkligt bara är inställsamt jävla fjanteri utan vara sig själ eller mening. Men det finns en annan väg att gå också. Håkan Hellström har nått den breda massan genom att göra fantastiska poplåtar och framföra dom med otvivelaktig innerlighet. Att gå hem i stugorna var aldrig målet. Bara en effekt av att han gör det han gillar allra mest.

Och imorgon är det alltså dags för Håkan att göra sin årligt återkommande spelning på Liseberg. Det hela är väldigt fint. 15-åriga flickor med bultande Håkanhjäran och mammor och pappor med sina kravmärkta barnvagnar. Spelningen på Liseberg är inte som andra spelningar med Håkan på scen. Imorgon går Göteborgarna, oavsett ålder, till Liseberg för att ge stadens stora musiksson det mottangande han förtjänar.

Här; Håkans konsert på förra årets Way out west. En av de absolut bästa konserterna jag har varit på.



/Ledley

Hönan eller ägget?

Miles Kane, The Rascals?



Paul Mccartney, The Beatles?


/Ledley

Ledleys önskelista till P&L 2010

Som bekant så tog Montana för ett tag sedan det goda initiativet att göra er uppmärksamma på att man inför nästa sommars Peace & Love kan skicka in sin egen lista på artister som man gärna hade sätt på festivalen. I samma veva så presenterade han även sin egen lista. Och det var en bra lista Montana hade lyckats snickra ihop framför tangentbordet. Lite indie, lite svensk pop, lite utländsk pop, lite ruffigare grejer och sist men inte minst lite electro. Det är just det som man får utgå ifrån när man sätter ihop en sådan här lista. Man kan inte välja dom för en själv 10 bästa artisterna i världen. Det gäller att hitta en fin mix av olika genrer och också av olika storlek på bokningarna. Listan måste helt enkelt vara realistisk. Den skulle till exempel kunna se ut på följande vis.

1. Ane Brun - underbar sing & songwriter med ett gitarrspel och en röst lika känslig som Marcus Birros ego. Jag tänker mig en akustisk eftermiddagsspelning i solen. Skulle kunna bli alldeles lysande.
2. The Courteeners - rör sig i samma musikaliska sfär som storheter som The Coral och Babyshambles. Smarta texter, uppstudsiga indiegitarrer och en rättfram attityd. Har fått sitt genombrott i England, totalt ignorerade i Sverige.
3. La Roux - har släppt ett av årets absolut främsta popalbum i och med sin självbetitlade debutskiva. Snygga electro-låtar framförda av en tjej bärandes på en ofattbart cool frisyr.
4. Joel Alme - ni som har följt den här bloggen något så där regelbundet har vid det här laget förstått att både Montana och jag är stora fans av Joel Alme. Till nästa sommar ska han också ha hunnit släppa sitt andra album. Något som förhoppningsvis får konsekvensen att fler människor får upp ögonen för honom. Borde ju också i och med sitt skivsläpp vara benägen att åka ut på turné för att marknadsföra sin nyautgivna musik.
5. Titus Andronicus - stentufft punkband från legendariska musikstaden New Jersey. Använder sin musik som en kanal för att på ett kretivt sätt få ur all den frustration dom går och bär på.
6. Snook - jag var ju tvungen att ta med ett hiphop-band..Nej, skämt å sido, grabbarna i Snook har gjort en uppsjö av bra låtar och det hade vart riktigt roligt att se dom live.
7. Håkan Hellström - är för Göteborg vad Beatles är för Liverpool. Har dessutom de senaste åren blivit något av ett årligt återkommande inslag på P&L. Finner inte någon som helst anledning att bryta den trenden då Håkan dessutom är en av Sveriges absoluta främsta artister live. Kanske till och med den främsta.
8. Samuraj Citites - dessa två herrars andra skiva, mixed up record collection, är en samling helt fantastiskt vackra låtar. Alternativ rock med electroinfluenser när den är som allra bäst. En stor tumme ner till alla de medier som låtit Samuraj Cities susa förbi utan att man har ägnat dom ens en spaltcentimeters uppmärksamhet. Släpp sargen för fan!
9. The Bear Quartet - alla har vi våra luckor att fylla. För en vecka sedan visste jag överhuvudtaget inte att ett band som The bear quartet existerade. Nu, tack vare släppet av deras 14:e (!) album (89) , vet jag det. Och jag gillar det skarpt. Det är inte alls omöjligt att jag i dessa Norrlandssnubbar har hittat ett nytt favoritband.
10. Bat For Lashes - räkna med en teatralisk och dramatisk show när den den begåvade Natasha Khan entrar scenen. Alldeles lysande är vad hon är.



/Ledley

Biljett till Peter Doherty på KB införskaffad!

/Ledley

Pop goes the world

Gossip är för mig en relativt ny bekanskap. Så sent som i våras när de släppte sitt sjätte album fick jag upp ögonen för gruppen. Music for Men är en dansant pop-platta som är svår att värja sig emot. Beth Ditto har en alldeles fantastiskt röst och till dom bakomliggande melodislingorna och de vassa gitarriffen passar den perfekt. Låtar som Heavy Cross, Dimestore Diamonds och i rubriken redan nämnda Pop goes the world gör den här skivan till något som inte går att sitta still till.

Det går inte att skriva om Gossip utan att gå in närmare på Beth Ditto. Tjejen är, oavsett vad man tycker om henne, ett nutida fenomen. Som ni ser här ovan så är hon smällfet. Hon är också öppet homosexuell. Och det här är inget som hon har några som helst ambitioner att inte prata om. När tidsskriften Love Magazine (blaskigt värre!)skulle släppa sitt releasenummer så återfanns en näck Beth Ditto på omslaget. Modigt, fräckt och inte så himla vackert.

Beth Dittos totala ignorans av det rådande skönhetsidialet är förstås positivt. Många tjejer lär anamma beteenden att inte anpassa sig. Sen hur begåvat det är att dra det lika långt Beth Ditto gör är för mig mer osäkert. Faktum är att hon antagligen kommer att dö i förtid. Å andra sidan inte så långt i förtid som alla de musiker som knarkat ihjäl sig. Däremot, om vi ska diskutera coola sätt att slänga in handuken på, så känns det ju inte för jävla rock'n roll att dö av typ överbelastat hjärta som en följd av fetma.

Dock har jag svårt att förstå hur beth Ditto kan vara så tjock. Så som hon studsar runt på scen borde hon kunna käka minst en flötig kebabpizza med pommes om dagen och ändå hålla nere kilona. Men hey, hon kanske hade otur med generna.

Men om vi skulle ta och lämna just det ämnet där. Gossip har gjort en strålande bra disco-pop skiva och när vi summerar året så är det inte alls omöjligt att Music for Men blir ett återkommande inslag på de listor som ska ranka 2009 års bästa album.



/Ledley

Theodor Jensen - Tough Love

Broder Daniels före detta gitarrist Theodor Jensen släppte i dagarna sitt första album i eget namn. Albumet Tough Love påminner en hel del om den musik han gjorde med sitt tidigare projekt The Plan, dock med skillnaden att det är lite mer avskalat och akustisk på denna plattan.

Plattan innehåller även en hel del lyckade artist samarbeten som höjer nivån ytterliggare. Mest framstående av dessa samarbeten håller jag duetten med Titiyo i underbara spåret side by side. Fantastiska gitarristen
Daniel "Hurricane" Gilbert höjer sin gammle Broder Daniel kompis några snäpp genom att förgylla varje spår med sitt fantastiska gitarrspel och självklart produceras allting av före detta soundtrack of our lives medlemmen Björn Olsson som numera är lite av en legend inom Göteborgs musikscen och har ett finger med lite överallt.

Songbird samt Tough Love är mina två favoritspår på plattan, de är också de två spår med mest riv i. Här visar Theodor sin enorma pop potential som jag gärna skulle sett att han bjudit på lite mer även på övriga spår. Det är dock bara en liten parentes och faktum kvarstår att detta är en fullkomligt briljant skiva!

Skivan får av mig 8/10 Montanas

Skivans bästa spår, Songbird

En nagel i ögat på storebror

Vi spolar tillbaka bandet knappt ett dygn. Det är fredag runt midnatt och jag har sjunkit ner i en skön soffa på en av avenyklubbarnas uteterass. Jag reser mig upp och är på väg mot toaletten när en av klubbens vakter ber mig komma bort till honom. Yes, säger jag i frågande ton till vakten när jag är framme vid honom. Du är berusad och ska ut härifrån, säger vakten. Det tar en sekund innan han bänder upp min vänsterarmen på ryggen. Men vad händer, hinner jag tänka innan ännu en vakt kommer och tar tag i min högra arm. Vakterna drar mig sedan ut från stället och när dom väl har knuffat ut mig avslutar dom med att fråga om jag hade någon jacka med mig. Jag är helt ställd och börjar även bli jävligt irreterad. Jag frågar igen varför dom slänger ut mig och får återigen som svar att jag är för berusad. Det är skitsnack från hans sida. Jag blev insläppt en timme tidigare och hade druckit en bärs och en drink sedan dess. Jag är lugn. Den enda aktiviteten jag har ägnat mig åt är att jag har flyttat mig från ett bord till en soffa. Jag finner verkligen inte något nöja i att stå här och bli pissad på av en snubbe vars största bedrift i livet är att han har lyckats lyfta 120 kg rakt upp i luften liggandes på en bänk. Nu märker jag att klockan jag hade lånat av en kompis har gått sönder. Vakterna har pajat min polares klocka. Jag vänder mig om och frågar vakten om det möjligtvis kan vara så att dom då och då när det är lite dåligt med action på jobbet slumpvis väljer ut en kille som dom sedan slänger ut. Han verkar inte sitta inne på någon större begåvningsreserv och får inte fram något annan svar än "gå härifrån".

Två kompisar kommer ut med min jacka. Det är förjävligt. Ska vi dra till Valand, frågar den ene. Nej jag vill inte vidare. Jag är förbannad, klockan är paj och jag har betalat 140 spänn för att komma in på ett ställe där jag blivit behandlad som skit. Jag går fram och snackar med en annan vakt. Han verkar trevlig. Jag ber honom att be hans vaktpolare komma hit så jag får berätta för honom att han har gjort sönder en klocka för 1000 spänn. Han svarar att jag var våldsam och att han inte vill diskutera mer. Jag tittar på honom, kallar honom jävla pajas (kan tyckas onödigt men det kändes jävligt bra) och vänder mig om för att gå därifrån. Ett steg hinner jag ta, sedan har jag tre vakter hängandes på mig. Dom trycker upp mina armar mot ryggen och kroppen framåt. Efter diverse överläggningar och hot om fyllecell så släpper dom mig. Varför gjorde du inte bara som dom sa från början, frågade en av mina kompisar. Tack men nej tack. Man skall passa sig noga för att bara göra som folk säger till än. Du ska alltid vara kritisk granskande. Mot media, mot dom som styr landet och mot dörrvakter med våldsmonopol.

En grupp som är kritiskt granskande är Florence Valentin. Med sina samhällskritiska texter och rätt så extrema vänsteråsikter har dom gått hem hos mig (och framförallt hos min vän Sås). Florence Valentin vill väcka debatt. Sitt inte bara där med armarna i kors och acceptera vad som kommer till dig. Gå och rösta.

Här nedan: låten som handlar om dödsmisshandeln av Ricardo Campogiani 2007. Misshandeln ägde rum vid Kungsholmen i Stockholm och detta, att det skede just där, fick medierna att vakna till liv. En fruktansvärd tragedi förstås. Men varför inte samma rubriker när samma sak händer i Rinkeby? Ja, den frågan ställde sig Love Antell och skrev den här låten.



/Ledley

Joakim & Joel

Det var en fin kväll i somras när jag och min vän Vickan slog oss ner på en av Böstebars träbänkar. På scen, med för kvällen bara ett par låtar kvar att spela, stod dessa herrar. Trots att klockan bara var runt elva och Grebbestads partysugna rimligtvis borde vart en bra bit från klimax så var det bra drag inne på Böstebar. Joakim & Joel med band spelade för kvällen inte sina egna låtar utan lite blandade favoriter. Jag tyckte dom var bra och ett redan bra intryck blev till ett än lite bättre intryck när grabbarna valde att avsluta kvällen med kultlåten IDIOT WALK.

Dagen därpå kom det till min kännedom att det var Joakim & Joel jag hade sett kvällen innan. Denna duo var för mig totalt okänd men då en av killarna (jag tror det är han som sjunger) är från Grebbestad så var dom i Grebbestad något av lokalkändisar. Och då jag älskar Grebbestad och Grebbestad älskar mig så är det ju inte mer är rätt att slänga upp en av deras egna låtar här på yournewfavouritebands.

Dock bör väl tilläggas att deras styrka inte enbart ligger i att hälften av duon är från Grebbestad. Dom gör ju väldigt bra låtar också. Lyssna själva.



/Ledley

Musiktips - Jeffrey Lewis & the junkyard

Jeffrey Lewis är musikern/serietecknaren som i början av året fick en av sina serier publicerade i New York Times. Serien handlade om det nyss avslutade 2008 och hur Jeffrey själv upplevde det. Han hade varit kär, han hade blivit lämnad och hon hade träffat en ny. Han hade haft ett jävla skitår helt enkelt. Skrivandet, ritandet och publiceringen får klassas som någon typ av egenterapi.

När Jeffrey Lewis & the junkyard så för ett par månader sedan släppte skivan EM ARE I så fortsatta han i samma redan uppkörda spår. Ett hjärta skulle lagas och Jeffrey hade hittat sitt sätt att göra det på. Låtarna är sorgsna, frågande, tokiga och faktiskt roliga. För även Jeffrey Lewis har byggt sina poplåtar på ett brustet hjärta så blir det aldrig självömkande. Han mår piss, javisst, men han är även innerst inne medveten om att det tillslut kommer att vända. Och han är också rolig och kanske till och med en optimist. Som när han sjunger om det eventuellt existerande helvetet och hur han skulle bli glad om han om han hamnade där. För då hade han ju vetat att det fanns en himmel och då skulle han bli glad för deras skull, de som hamnade i himlen. Roliga tankegångar.

Melodierna EM ARE I går inte hand i hand med texterna. Där texterna är sorgna är melodierna så där uppstudsigt indieglada. Lily Allen hade en tanke om det där. Inte om Jeffrey Lewis alltså, utan om musik där man vill säga något vettigt men ändå kan lägga på glada melodier. Hon tror att man på så sätt får fler människor att lyssna. Jag håller med henne.

Ja, jag tycker den här skivan är väldigt bra. Jag blir inte alls deppig när jag lyssnar på den. Istället infinner sig en trygghet om att löser sig hur jävligt det än känns för stunden.

Ni kan lyssna på skivan på Spotify. Eller så knackar ni på min dörr så bränner jag den åt er. Här kan ni förresten kolla in den publicerade serien:

http://measureformeasure.blogs.nytimes.com/2009/01/05/a-year-in-love-and-music/‏

AT LEAST OBAMA GOT ELECTED!

Och här lyssnar ni på ett av skivas allra vassaste spår:



/Ledley