One Fast Move Or I'm Gone Music From Kerouac's Big Sur

Jag är mitt uppe i att hälla i mig Jack Kerouacs På väg (On the road) när jag tittar förbi skivkoll.se och nås av den här högst spännande nyheten.

Två indiesnubbar, Jay Farrar och Benjamin Gibbard, har gett sig på uppgiften att tolka den legendariska författaren. One Fast Move Or I'm Gone Music From Kerouac's Big Sur tar främst spjärn ifrån Kerouacs Big Sur och släpptes i skivbutiker runt om i landet den 23:e december. Jag sitter i detta nu och lyssnar på plattan på Spotify och den som har nåt mig hittills verkar mycket lovande. För den som är bekant med Kerouac är låttitlar som One Fast Move Or I'm Gone, San Francisco och These Roads don't Move signifikativa för just sådana saker som den Massachusettsfödde Kerouac skrev om. En god idé vore att ge plattan en rejäl chans.

Och för att göra det hela än lite roligare så släpps albumet alltså tillsammans med en dvd-dokumentär om Jack Kerouac. Det är i år 40 år sedan Kerouac lämnade livet på jorden som vi känner det och det ska naturligtvis uppmärksammas.

Som jag inledde den här texten med att nämna så är jag just nu i full karriär med att läsa Jack Kerouacs mest kända verk På väg. Och efter sisådär drygt 100 genomlästa sidor kan jag naturligtvis inte ge något rättvisande omdöme om boken. Vad jag dock kan säga redan nu är att den första tredjedelen av boken har väckt min intresse för Kerouac och hans skrivande. På väg, som är en hårfin balansgång mellan fiktion och självbiografisk berättande, är inte bara en bok som representerar författaren själv utan också ses som hela Beatgenarationens bibel. Beatrörelsen, som även den intresserar mig.

Det som framförallt slår mig när jag läser På väg är Kerouacs hunger på livet. Varje liten detalj ska insupas, varje litet ögonblick skall det reflekteras över. Det finns bara möjligheter. Kerouacs skrivande inspirerar.

Titta på filmtrailern här:



/Ledley

God jul på er

2xCindy Lauper



Å vad julen handlar om. Ändå hyfsat stort att dirigera den här kören.



/Ledley

2009 års bästa album

Det har varit ett underbart musikår i år. Jag har upptäckt en hel massa musikaliska förmågor. Andra har släppt ytterliggare ett fantastiskt album. Artister som förstärker de bra känslorna, de fina stunderna. Artister som hjälper en upp på fötter igen när man har det tyngre. Tack ska ni ha.

2009 kommer framförallt att minnas som året då Michael Jackson gick bort. Man kunde ju önska sig att efterspelet kunde hanterats med lite mer värdighet. Varför skulle hans dotter gråtandes pressa fram ett par ord om saknaden av sin pappa på en minnescermoni inför tusentals åskådare och miljontals tv-tittare? För att det blir bra tv? En cirkus om en människas död. Känns ju inte sådär jättehumant.

Det har också varit ett bra konsertår. Patrick Wolf i Slottskogen var magiskt. Att få se Arctic Monkeys för första gången live var en upplevelse. Pratstunden med Joel Alme efter dennes konsert på Kajskjul 8 var trevlig. Moneybrotherkvällen på Trädgårn var härlig. När vi såg Skansros och Samuraj Cities på Bengans. Sås berg och dalbane-dag där han först var knäckt över Aston Villas premiärförlust och sedan var uppe på plus minus noll efter att ha sätt favoritbandet Florence Valentin senare på dagen..

Montana och jag startade en blogg som handlar om musik. Bara en sådan sak.

2009 var ett musikaliskt kanonår. Här är de i min mening 10 bästa skivsläppen under året som snart passerat.


1. Peter Doherty - Grace Wastelands

Libertines, Babyshambles och nu soloplattan Grace Wastelands. Peter (Pete blev till Peter inför det här skivsläppet) är ett musikaliskt underbarn, och har man inte kommit till den insikten ännu så bör man underkännas i alla världens IQ-tester per automatik. Med en begåvning större än alla idoler och melodifestivalsmänniskor sammanlagda dito snickrade han i inledningen av 2009 ihop en samling vardagsromantiska visor som är så fina, så himla fina. En legend.

2. Conor Oberst & Mystic Valley Band - Outer South

3. Samuraj Cities - Mixed Up Record Collection.

4. La Roux - La Roux

5. The XX - XX

6. Jeffrey Lewis & The Junkyard - 'Em Are I

7. The Courteeners - St. Jude

8. Local Natives - Gorilla Manor

9. Arctic Monkeys - Humbug

10. Little Dragon - Machine Dreams

Vi var och nosade på en listplacering men föll bort i den rakbladsvassa konkurrensen:

Firekites/The Bowery, Girls/Album, Dundertåget/Skaffa ny frisyr, Patrick Wolf/The Bachelor, JJ/JJ No. 2, Gossip/Music For Men, Skansros/Skansros.





/Ledley

High on life

En riktig high on life-låt, så beskrev en god vän superhiten Kids. Och i samma kategori sorterar vi in den här sköna kärlekshistorian. Såå lovely.



/Ledley

Dags att summera året

Sista klappen är inhandlad, snart väntar lite välförtjänt ledighet och dra på trissor om inte självaste vintern nu har anlänt till Göteborg. Nu stundar julen och efter det är 2010 bara blott en vecka bort. Dags då att summera året som snart passerat.

December är en tid för listor. Ibland lite löjligt trendmedvetna och kreddiga men ändå läsvärda och ambitiösa Nöjesguiden har redan släppt sin 2009-års-bästa-utländska-skivor-lista. DN listade årets bästa här och ÖIS propagandablad gjorde detsamma här.

Vill man hamna på någon av dessa listor (som egentligen är totalt oviktiga, bara roliga) så sägs det vara bra att släppa en skiva sent på året. Det som hände i januari-februari-mars har glömts bort tycks en stor skara människor resonera. Jag tycker tvärtom. En platta som släpps i november har jag ännu inte hunnit skaffa mig en ordentlig relation till. Den kan vara grym, javisst, men ännu vet man inte hur den gör sig efter åtskilliga lyssningar. Ett album som släpptes i februari däremot har jag en helt annan relation till. Men visst, andra sidan av ringhörnan har en poäng också. Men någon fördel att släppa sent på året är, i alla fall för mig, det inte.

Annars tycker jag det positiva med årslistor är att man kan snappa upp sådant som inte har snappats upp tidigare under året. Någon skiva som har smitit igenom filtret eller någons personliga guldkorn som man av mer naturliga skäl inte har hört talas om.

En artist som jag har uptäckt tack vare en diskussioner och listor som berört vilket som är årets album är Bill Callahan. Efter några genomlyssningar av några av hans alster på senaste plattan Sometimes I Wish we Were an Eagle så är jag nyfiken på vad mer han har att erbjuda. Avgjort är i alla fall att han med låten Eid Ma Clack Shaw gör oerhört bra reklam för sig.



Håll till godo - i dagarna kommer min egen lista.

/Ledley

Political world

Hört talas om Rubin "Hurricane" Carter? Under 19 år satt Carter, som är född och uppvuxen i New Jersey, oskyldigt dömd för ett trippelmord som begicks på en restaurang i dennes hemstad Peterson.

Gansgtern Carter intresserade sig för och lärde sig att utöva boxning under en fyra år lång fängelsevistelse som han satt av efter att ha blivit dömd för grovt rån och misshandel. Vid frigivningen år 1961 inledde han direkt en proffesionell karriär som boxare. Carter var en slugger, en vildsint än i ringen. "Hurricane" fick bli smeknamnet. Den 14:e december 1964 slogs Carter om världsmästartiteln i mellanvikt och förlorade. Men det var inte för den prestationen han skulle bli ihågkommen.

Trippelmordet på en restaurang i Paterson ägde rum 1966, och trots att ett ögonvittne pekade ut Carter som icke skyldig så dömdes han och hans påstådda medbrottling John Artis till livstids fängelse. Inte förrän 1985, efter 19 år bakom galler, frigavs Carter. Detta efter en överklagan i federal domstol, där Carters advokater hade påstått att polisen i Paterson gått ihop i en rasistisk sammansvärjning.

Och om Carters livsöde skrev fenomenet Bob Dylan en politisk historia. Från 1976: fantastiska Hurricane.




/Ledley

Håkan Hellström på Peace & Love sommarn 2009

Sitter och gottar ner mig i nyss utgivna Håkan-dvd:n från sommarens P&L. Å herregud, det måste (måste!) ha vart en helt osannolikt magisk kväll i Borlänge. 30000 kärlekskranka själar i publiken, en fantastisk, tagen, stilig Håkan (lila brallor, svart kostym och väst med vita prickar) och ett band som är så laddat till bristningsgränsen att de får hålla igen för att det inte skall rinna över. I publiken gråter killar i 20-års åldern av lycka.

Den här dvd:n är fantastisk, den fångar upplevelsen så gott som det bara går. Och då har jag ändå bara kommit sjunde låten, Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din.

"Den här låten är based on a true story", säger Håkan och river av klassikern Hurricane. Daniel Gilbert gråter. Det gör han alltid, men det är aldrig teater.

Nu spelar han Känn ingen sorg för mig Göteborg. "Från Masthugget till Borlänge!!". Den här låten är helt galen live. Det är dans dans dans! På Liseberg i sensomras var det här en av de få låtarna jag faktiskt hann att se. 300 meter från scen, uppe på gräskullarna vid berg och dalbanan, studsade unga flickor i rytm till musik och lyrik om ängslan över lillbrorsans framtid. Bredvid stod mammor och pappor och dansade likadant.

Kärlek är ett brev skickat tusen gånger - en låt som säger allt. Så drypande känslomässig, å inte fan krymper den live. Den växer.

"Vad jag bryr mig om är att se som i slow-motion
när du går sönder inuti
så som jag gjorde nyss
Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig
även om jag inte kommer tillbaka till dig"



Nej, nu ska jag njuta av resterande delen av den här souliga pärlan. Och sen är det extranumren på det. Tack Cotten för lånet. Lika säkert som att julafton inträffar den 24:e, lika säkert är det att jag inom en snar framtid äger mitt eget exemplar av den här dvd:n.

Om några år ser vi Håkan på Ullevi, det kommmer bli alldeles oförglömligt.

/Ledley

Local Natives - Gorilla Manor

I en veckas tid har jag grubblat över hur jag ska närma mig en recension av Gorilla Manor. För tre veckor sedan upptäckte jag bandet, en vecka senare var ett inköp av albumet oundvikligt. Ändå var det någonting jag inte riktigt kunde sätta fingret på, en känsla för Gorilla Manor som jag inte visste vad den berodde på.Så idag när jag under mitt dagliga besök på alltid lika läsvärda dagensskiva.com läste Maria Gustavsson utmärkta recension av skivan så trillade poletten ner.

Om ni tidigare har läst om Local Natives så har ni redan hört alla jämförelser och liknelser. Fleet Foxes nämns med all rätt i varenda reportage och recension av skivan. Grizzly Bear, Arcade Fire och Animal Collective är andra begåvningar som figurerar i skrivelser om Local Natives. För allt det här är väldigt enkelt att associera till när man lyssnar på Gorilla Manor. Och efter att ha läst den tidigare recension idag ställde jag mig frågan. Är det ett slump att den här skivan kommer just nu?

För det är ju faktiskt så att de fem dödspolarna i Local Natives har hittat den ultimata formeln för att göra en suverän popplatta som dessutom ligger sjukt bra i tiden. Dom har det allra göttigaste av många av de senaste årens hyper på sin lyra och har gjort det till något eget. Snygg produktion, synnerligen megatighta popdängor och personligen älskar jag den kraftfullt vispande ständigt närvarande trumman i bakgrunden. Den river och sliter i låtarna och det blir aldrig tråkigt. Stämsången, den som får varenda Fleet Foxesentusiast att gå i spinn, existerar i en alldeles lagom mängd. Den alternativa ljudbilden ligger och lurar bakom vassen. Det här är Gorilla Manor och det är jävligt bra.

"Alltså inte för att vara sån men..de låter som en exakt korsning mellan Arcade Fire och Fleet Foxes. Exakt!! Och det är ett vackert barn de fått."

Citatet här ovan är skrivet av en polare till mig efter det att hon hade hört låten World News för första gången. Och är det inte väldigt bra formulerat? Associationerna dyker upp tidigt, men Local Natives har gjort någonting eget.

Faktum kvarstår dock att musiken ligger snuskigt rätt i tiden. Och jag hoppas de spelar sin hjärtas musik och inte är ett gäng grabbar med en musiksmartness som tagit dom dit de är idag. Det vore väldigt opersonligt. Och som Maria Gustavsson mycket träffsäkert skriver:

"Gorilla Manor har liksom allt som gör ett album bra, åttan kommer från hjärtat. Men albumet kommer glömmas bort. Fantastiska Camera Talk, Sun Hands och World News kommer göra sin tur runt världen och sen hoppas jag på annat från Local Natives."

Det skall bli spännande att se i vilken musikalisk riktning Local Natives skall röra sig i efter Gorilla Manor.

Betyg: 8/10 Ledley's

Bonusinfo: Local Natives spelar på Pusterviksbaren den 31:a januari.

Musik som fyller än med optimism

/Ledley

La Roux - Bulletproof

Ett i min mening alldeles lysande popalbum är La Roux självbetitlade debutplatta som släpptes tidigare i år. Supersygg electropop som får dansgolvet att förvandlades till ett dansande hav av människor. Det känns fräscht och lyxigt. Denna 12-spårsskiva ryggar aldrig tillbaka utan håller hela distansen ut. Helt klart en av årets roligaste upptäckter.

Dessutom - La Roux är en av dom som verkligen har förstått värdet i att bygga upp en informationskanal värt namnet. Kolla in hennes hemsida här.



/Ledley