Dags att summera året

Sista klappen är inhandlad, snart väntar lite välförtjänt ledighet och dra på trissor om inte självaste vintern nu har anlänt till Göteborg. Nu stundar julen och efter det är 2010 bara blott en vecka bort. Dags då att summera året som snart passerat.

December är en tid för listor. Ibland lite löjligt trendmedvetna och kreddiga men ändå läsvärda och ambitiösa Nöjesguiden har redan släppt sin 2009-års-bästa-utländska-skivor-lista. DN listade årets bästa här och ÖIS propagandablad gjorde detsamma här.

Vill man hamna på någon av dessa listor (som egentligen är totalt oviktiga, bara roliga) så sägs det vara bra att släppa en skiva sent på året. Det som hände i januari-februari-mars har glömts bort tycks en stor skara människor resonera. Jag tycker tvärtom. En platta som släpps i november har jag ännu inte hunnit skaffa mig en ordentlig relation till. Den kan vara grym, javisst, men ännu vet man inte hur den gör sig efter åtskilliga lyssningar. Ett album som släpptes i februari däremot har jag en helt annan relation till. Men visst, andra sidan av ringhörnan har en poäng också. Men någon fördel att släppa sent på året är, i alla fall för mig, det inte.

Annars tycker jag det positiva med årslistor är att man kan snappa upp sådant som inte har snappats upp tidigare under året. Någon skiva som har smitit igenom filtret eller någons personliga guldkorn som man av mer naturliga skäl inte har hört talas om.

En artist som jag har uptäckt tack vare en diskussioner och listor som berört vilket som är årets album är Bill Callahan. Efter några genomlyssningar av några av hans alster på senaste plattan Sometimes I Wish we Were an Eagle så är jag nyfiken på vad mer han har att erbjuda. Avgjort är i alla fall att han med låten Eid Ma Clack Shaw gör oerhört bra reklam för sig.



Håll till godo - i dagarna kommer min egen lista.

/Ledley