Musiktips - Jeffrey Lewis & the junkyard

Jeffrey Lewis är musikern/serietecknaren som i början av året fick en av sina serier publicerade i New York Times. Serien handlade om det nyss avslutade 2008 och hur Jeffrey själv upplevde det. Han hade varit kär, han hade blivit lämnad och hon hade träffat en ny. Han hade haft ett jävla skitår helt enkelt. Skrivandet, ritandet och publiceringen får klassas som någon typ av egenterapi.

När Jeffrey Lewis & the junkyard så för ett par månader sedan släppte skivan EM ARE I så fortsatta han i samma redan uppkörda spår. Ett hjärta skulle lagas och Jeffrey hade hittat sitt sätt att göra det på. Låtarna är sorgsna, frågande, tokiga och faktiskt roliga. För även Jeffrey Lewis har byggt sina poplåtar på ett brustet hjärta så blir det aldrig självömkande. Han mår piss, javisst, men han är även innerst inne medveten om att det tillslut kommer att vända. Och han är också rolig och kanske till och med en optimist. Som när han sjunger om det eventuellt existerande helvetet och hur han skulle bli glad om han om han hamnade där. För då hade han ju vetat att det fanns en himmel och då skulle han bli glad för deras skull, de som hamnade i himlen. Roliga tankegångar.

Melodierna EM ARE I går inte hand i hand med texterna. Där texterna är sorgna är melodierna så där uppstudsigt indieglada. Lily Allen hade en tanke om det där. Inte om Jeffrey Lewis alltså, utan om musik där man vill säga något vettigt men ändå kan lägga på glada melodier. Hon tror att man på så sätt får fler människor att lyssna. Jag håller med henne.

Ja, jag tycker den här skivan är väldigt bra. Jag blir inte alls deppig när jag lyssnar på den. Istället infinner sig en trygghet om att löser sig hur jävligt det än känns för stunden.

Ni kan lyssna på skivan på Spotify. Eller så knackar ni på min dörr så bränner jag den åt er. Här kan ni förresten kolla in den publicerade serien:

http://measureformeasure.blogs.nytimes.com/2009/01/05/a-year-in-love-and-music/‏

AT LEAST OBAMA GOT ELECTED!

Och här lyssnar ni på ett av skivas allra vassaste spår:



/Ledley

Montanas önskelista till P&L 2010

Här kommer min önskelista med en skön blandning mellan större internationella akter och mindre lokala Svenska band!

1.Kaiser Chiefs – Ett av de absolut bästa och mest underskattade banden inom brittrocken, har varit oerhört sparsamma med Sverige besök och är mycket efterlängtade!
2.The Strokes – Detta legendariska amerikanska rockband får såväl indiekids som hårdrockare att gå i spinn!
3.Patrick Wolf – Storbritanniens musikgeni nummer ett, behärskar 20 instrument, har släppt fyra album i en ålder av 26 år och bjuder på makalösa shower live!
4.Animal Collective – Experimentell och svårdefinerad indiepop med mycket psykedeliska inslag som ger dig en scenshow som är långt utöver det vanliga!
5.Håkan Hellström – De senaste årens höjdpunkt på Peace & Love, och nästa års festival bör inte bli ett undantag. Håkan är ensam värd entrépengen!
6.Shout Out Louds – Stockholms finest, vem har inte dansat sig svettig till hiten Tonight i have to leave it? Släpper nytt album i höst och ett P&L besök på den efterföljande turnén skulle definitivt bli succé!
7.Titus Andronicus – Punkband från New Jersey med fantastiska texter och härlig energi!
8.Räfven – Sjövilt åttamannaband som spelar folkmusik med starka östeuropeiska influenser och som garanterat får dig att spontandansa!
9.Navid Modiri och Gudarna – Reggae, Hip Hop eller Indiepop med baktakt? Kalla det vad du vill, själva ser dom sig som en hybrid mellan allt detta och hur som helst är det något som alla borde uppleva!
10.Samurai Cities – Kanske Sveriges mest underskattade band, lite New order, lite Franz Ferdinand och lite Caesars och vips Samuraj Cities tar andan ur dig!

/Montana

Artistönskningar till P&L 2010

Festivalsommaren är över och om några veckor börjar festivalernas bandbokare jobba på högtryck för att vi skall få en lika vass festivalsommar nästa år. Peace & love festivalen i Borlänge vill involvera besökarna i bandbokandet och uppmanar till att skicka in önskelistor med tio band man vill se nästa sommar. Av dessa listor utser man sedan en lycklig vinnare som får sitta med i bandbokningsgruppen och ansvara för tio bokningar.

Låter det lockande? skicka in din lista till info@peaceandlove.nu senast 15 september och märk den med bandbokare 2010 eller läs mer på http://www.peaceandlove.nu/festival/nyheter/2009/06/30/overraskning-10/

Arctic Monkeys - Humbug

Jag hade läst åtta recensioner av Humbug innan skivan idag mycket efterlängtad trillade ner i brevinkastet. Efter att ha läst dessa recensioner kan man enkelt konstatera att Humbug är en skiva som delar musikfolket i två läger. I ena hörnet; de som tycker att skivan är en tråkig samling rockriff. Killarna i bandet verkar lite väl benägna att mogna, verkar de resonera. Personerna i andra sidan av rummet däremot verkar vara av åsikten att Arctic Monkeys antingen har växt upp (i positiv bemärkelse) eller bara har gjort en sund riktningsförändring.

Och vad tycker då jag? Ja, efter att på det här albumet ha valt att sammarbeta med Queen of the stoneagesnubben Joshua Homme så var jag inställd på att det här albumet skulle låta anorlunda jämfört med deras två tidigare skivor. Det gjorde mig dock inte särskild bekymrad utan snarare än mer nyfiken. För när allt kommer omkring så är det inte Arctic Monkeys sound som gör dom unika. Det är lyriken och dom tvära vädningarna som är bandets absoluta styrka. Deras signum om man så vill. Och jag tycker Alex Turners lyrik går som en röd tråd även genom Humbug. Visst, skivan är mognare, hårdare, rakare och allt det där som redan är konstaterat men det låter fortfarande väldigt bra.

Däremot, är det hits man är ute efter får man leta någon annanstans. Humbug bjuder inte på några fyrverkerier likt I bet you look good on the dancefloor eller Mardy Bum. Resultatet av det här kan mycket väl bli att den här skivan inte slår lika bra hos den breda massan. Men det är ju just det som är befrielsen med den här riktningsförändringen. Arctic Monkeys har inte gjort vad som förväntas av dom och jag måste älska dom för det.

Inte för att jag tycker att det här en perfekt platta, verkligen inte. Till exempel tycker jag bandet håller i lite väl mycket i vissa lägen. Refrängerna är inte lika utkristalliserade och nyanserna inte lika tydliga som tidigare. Trots det, albumet innehåller en drös högkvalikativa låtar med Secret Door, Cornerstone och Crying Lightning i spetsen. Och trots de nyinköpta läderjackorna, oklippta frisyrerna och bredbenta rock-poserna så känns det fortfarande som jag vet vad jag har Arctic Monkeys. Jag står kvar vid deras sida, nyfiken på vilken musikalisk stig Arctic Monkeys skall vandra inför nästa skiva.

Betyg: 8/10 Ledley´s

Winnerbäck släpper nytt

Lars Winnerbäck släppte i fredags första smakprovet från albumet tänk om jag ångrar mig och sedan ångrar mig igen som släpps den 21 September. Singeln innehåller titelspåret Jag får liksom ingen ordning samt b-sidan Från kylan in i värmen.

Det känns extremt ironiskt att den av låtarna som kommer att återfinnas på albumet heter Jag får liksom ingen ordning. Det är precis det intrycket man får av Winnerbäck anno 2009 när man hör dessa två låtar. Låtarna ger ett oerhört splittrat intryck och det känns som att Lasse är förvirrad och har tappat bort den fantastiska låtskrivarkänsla som han besatt för ett antal år sedan. Låt oss nu hålla tummarna för att det kommande albumet håller högre kvalitet än denna blaskiga försmak.

Libertines återförenas?

Oj oj, vågar man överhuvudtaget hoppas? Enligt brittiska NME (http://www.nme.com/home)skall Doherty himself nu vara riktigt sugen på att turnera med sina före detta bandkollegor John Hassal, Gary Powell och Carl Barât. Enligt den brittiska tidningens nätupplaga skall Pete redan ha lyckats få med John och Gary på planerna. Carl är alltså pusselbiten som saknas. Å andra sidan, ingen Carl inget Libertines. Doherty säger själv att om han inte lyckas få med Carl så är han såpass desperat att han skulle ge sig ut på jakt efter en Barat-look a like. Han är för go den där Pete Doherty!

Seså Carl, släpp lite på prestigen nu. Förstår att du kan vara lite sur över att Pete gjorde inbrott i din lägenhet och sådära men det är dags att glömma det nu. Ni var ju för fan bästa vänner! Det måste ju betydda en hel del. Eller hur, Carl!? Jag ber dig! Okej, kör nu lite festivalspelningar i England nästa sommar som Pete föreslår och släpp sedan nytt material.

Blir hur bra som helst. Och medan vi väntar så kommer vi att fortsätta att lyssna på era redan klassiska låtar.



/Ledley

Phoenixinspirerat fredagsgodis

Från Nordirlands djupaste skogar - Two door cinema club!

Upptäckte dessa gossar för ungefär en månad sedan och ser verkligen fram emot deras debutplatta. Jag har snokat runt lite men än så länge är inget releasedatum spikat. Bandet själva om hur skivan kommer att låta:

"Expect some gigantic sounds, thrashy electronic beats, in your face guitars, crisp melodic vocals, tanky bass, songs to make you smile, songs to make you dance, songs you’d like to listen to while relaxing in the bath, songs you’d like to listen to before you go out on the rip and hopefully a great album!"

Låter ju som en kall öl i solen.





/Ledley

Höstens konserter

PK musik släppte i veckan schemat med höstens spelningar i Göteborg, som vanligt är höstens schema aningen torftigare än det fantastiska utbud man vant sig vid under våren och sommaren, detta betyder dock inte att det saknas bra bokningar.

Här är ett litet urval av mina favoriter, övriga bokningar hittar ni på www.pkmusik.se

I september spelar Frida Hyvönen på nefertiti, i oktober erbjuds vi bl.a. Ane Brun på lorensbergsteatern, Titiyo på nefertiti, Moneybrother på trägårn och Lars Winnerbäck i Lisebergshallen. November ger oss popundret Phoenix på brew house och i december välkommnar vi till parken, hör och häpna, brittiska singer song writern Frank Turner!

En lite lagom skön höst helt enkelt och för min egen del blir det med stor säkerhet Moneybrother, Phoenix och Frank Turner som får stå i fokus när höstens biljetter skall införskaffas!

/Montana

JJ - jj no° 2

Första gången jag hörde talas om artisten/gruppen JJ var för två månader sedan. Artisten/gruppen ja, jag vet inte alls vad JJ är för något. Är det en artist? Är det ett tjejband? Inte fan vet jag och från skivbolaget Sincerely yours (Joel Alme, Jonas Game, Nordpolen) hör man som vanligt inte ett knyst. Detta gör en naturligtvis än mer nyfiken på vad JJ är för något.

Därför blev jag igår aningen exalterad när jag fann deras nyutgivna skivdebut jj no° 2 upplagd på Spotify. Spännande värre tänkte jag som tidigare bara hade hört lovande singlarna My life, my swag och My swag, my life. Så jag lyssnade igenom skivan både en och två gånger på en timme (det går, de nio spåren är tillsammans 24 minuter). En eller flera släpiga kvinnoröster till ett skönt bakgrunssound var vad som mötte mig. Det svävar lite, man blir glad. Rytmiska trummor och någon typ av stråkinstrument. Det är, precis som det mesta som kommer ifrån Sincerely yours, väldigt popigt.

Spår nummer tre, Ecstacy, är löst byggd på melodin från hiphoparen Lil Waynes hit Lolipop. Naturligtvis är ecstacy bättre än orginalet. En annan låt som var igenkännande var Intermezzo. Vid första lyssningen av låten kom jag nämligen till en personlig insikt. Jag är världens största fotbollsnörd. I låten hör man Zlatan skratta. Nu var det dock inte detta som fick mig att komma till min insikt, många hade känt igen Zlatans röst. Men direkt när jag hörde låten kände jag även igen den andra killens skratt. Och jag visste från vilket tillfälle skrattet kom ifrån. Ha! Det där är ju den där intervjun David Fjäll gjorde med Zlatan vid Inters träningsinläggning för SvenskaFans, tänkte jag. Och så skrattade jag till då jag tyckte det var absurd att jag kunde lokalisera skrattet på det här sättet. Sedan undrar jag också om det är en slump att låten heter INTERmezzo? Det kan inte vara en slump.

Summasumarum: jag gillar den här skivan. Oklart dock om den är väldigt bra eller lysande. Tiden får helt enkelt utvisa detta. Så länge nöjer jag mig med att ge plattan: 7/10 Ledley's

Depeche Mode till Sverige

Brittiska synthlegendarerna Depeche Mode tillkännager idag att man utökar sin turné ytterliggare och återvänder till Sverige för tre spelningar
Malmö Arena 25 januari, Scandinavium 26 januari och i Globen den 31 januari. Biljetterna släpps måndag den 24 augusti klockan 9.

Way out wests bästa

Precis som Ledley tänkte jag presentera min topp5 lista över de spelningarna som var absolut outstanding under helgens fantastiska festival i slottskogen. I mitt fall så motsvarar topp fem listan ungefär förväntningarna jag hade inför festivalen, dock med en oväntad akt på 5:e plats samt en svensk legendar med käpp som överaskade oerhört positivt och gjorde festivalens näst bästa spelning.

Way out west 2009, bästa spelningar enligt Montana;

1: Patrick Wolf
Helt fantastiskt otroligt bra spelning, 26 åringen från London gör en helt magisk spelning. Trots att han bara får 50 minuters speltid och det kl 13.00 på lördag förmiddag så gör han festivalens i särklass bästa spelning. Med en fantastisk musikalitet,enorm energi och skön humor lyfter han denna intima tältspelning till oanade höjder som krossar allt annat på Way out west 2009. När han avslutar 50 minuters extas med fantastiska låtarna Hard times samt Magic Position är euforin total och känslan av den perfekta spelningen kan knappast komma närmare.

2: Olle Ljungström
Olle Ljungström är tillbaka med besked! Efter de senaste årens stora personliga problem samt vårens missöde där han bröt båda sina ben i en olycka och tvingades uppträda i rullstol är Olle nu återigen på benen och det med en helt ny livsglädje och härlig scen närvaro. Publiken är med på noterna redan från första sekund och de lämnas inte besvikna. Olle trollbinder publiken med sina underbara humoristiska mellansnack och under 67 minuter spelar han inte en enda dålig låt, han är helt klart på spelhumör och det syns att han återigen älskar att stå på scen. Responens från publiken är total och allsången eskalerar flera gånger under låtar som en apa som liknar dig, norrländska präriens gudinna och vi är som gjorda för varann . Tack som fan Olle!

3: Joel Alme
Efter succédebuten a master of ceremonies släpptes i april 2008 har Joel varit oerhört sparsam med liveframträdanden, en sparsamhet som han själv skyller på ett visst mått av scenskräck. Denna spelning var därför oerhört efterlängtad av många med mig. Joel inleder aningen nervöst och osäkert, men efter några låtar är han varm i kläderna och står sedan för en spelning i särklass. Den intima scenen på kajskjul 8 är den perfekta miljön för Joels framträdande och till publikens förtjusning varvar han sina fantastiska kompositioner från debutalbumet med en hel del nytt material från skivan som släpps i höst. En skiva som för övrigt tycks vara starkt inspirerad av Springsteen. En bättre start på WOW 2009 än Joel Alme kunde man inte ha önskat sig ens i sin vildaste fantasi.

4: Arctic Monkeys
Festivalens största headline gör oss ingalunda besvikna, detta är brittisk indierock när den är som bäst. Material från bandets två första skivor varvas med nytt material som släpps i höst och publiken är i extas. Sångaren Alex Turner kör en skönt arrogant stil som man bara måste älska, korta sköna mellansnack å inget löjligt smicker. Brittrockens arvingar och framtid stavas definitivt Arctic Monkeys!

5: Teddybears
Teddybears får äran att avsluta Way out west 2009 och som man gör det. Bandmedlemmar med kostymer och stora björnhuvuden ger precis allt i alla lägen och tillsammans med den enorma scenshowen blir detta en party explosion utöver det vanliga. 5000 personer vid tältscenen står handfallna och bara hoppar i 60 minuter, Mäktigt är ordet!

Festivalen fiasko: Glasvegas
Riktigt, riktigt dåligt! Förra årets jättehype gör en spelning som inte på något sätt är värdigt en festival av Way out wests kaliber. Ljudet är katastrofalt, trummisen är värdelöst, sångaren är passiv, oinspirerad och ägnar sig åt någon form av löjligt pinsamt publiksmicker och resten av bandet bara står som statister och plinkar på sina instrument. Detta är dåligt på riktigt.

Helgens allra bästa

Efter tre dygn av hoppande, klappande och drickande är man trött. Men man är också glad. Way out west 2009 var underbart och något man kommer att minnas bra länge. Jag lyckades hinna se samtliga konserter jag hade hoppats på och ingen av mina favoriter gjorde mig besviken. Här kommer en lista på helgena i mitt tycke bästa konserter.

1. Patrick Wolf - helt jävla magiskt. Wow-gänget gör en rejäl tabbe som låter ett popgeni som Wolf spela klockan 13.00 på lördagen. Men vad gör det? Wolf visar en energi och scennärvaro värdig sin egen musik. Han klättrar i ställningar, kryper på golvet, kullebytar sig fram keybordisten, befinner sig mitt i publiken men framförallt spelar och sjunger han helt fantastiskt.



2. Arctic Monkeys - jag diggar Arctic stenhårt och det var riktigt riktigt roligt att få se dom live i lördags. Alex Turner var kall, bandet var coolt och när de avslutade med att, precis som jag hade hoppats på, spela 505 så var man fånigt lycklig.



3. Vampire Weekend - fick publiken att dansa i regnet.



4. Joel Alme - joel verkade till en början väldigt nervös. Mellan låtarna mumlade han i micken och han ville inte riktigt ta ögonkontakt med publiken. Men när han väl hade avfyrat ett gäng låtar verkade det som han kände sig mer bekväm där uppe på scen. Tog tillslut ut svängarna lite mer och helheten blev riktigt bra.

5. Bon Iver - gjorde det riktigt bra i tältet. Fin sång, bra band och dessutom var han faktiskt rätt så rolig. Slutet av konserten var bäst. Framförallt växelsången mellan publiken och Justin Vernon i den allra sista låten var briljant.




Partyboost - Teddybears! Vilken tryck, vilken ljusshow och framförallt vilket jävla drag det var i tältet när Teddybears avslutade Way out west 2009! Dubbla trumsätt och elgitarrspelande teddybjörnar är tydligen det som gäller när man vill få 5000 festivalbesökare att krama ur den sista studsen som fanns kvar i benen!



/Ledley

Fokus på wow: Theodor Jensen

Kan du älska mig, som Theo Jensen älskar gitarren! Så sjunger Håkan Hellström i låten precis som Romeo. Imorgon ser ni denne Theo Jensen uppsträda som soloartist på way out west i kajskjul 8, tiden är 22.00. Det blir med andra ord en helkväll i kajskjulet imorgon då detta följs upp med Joel Alme samt en "Hemlig Gäst".

Mannen som kanske är mest känd från sina år som basist och gitarrist i legendariska bandet Broder Daniel har genom åren även hunnit med att släppa tre album med sitt fantastiska sidoprojekt som gått under namnet The Plan. Han har också agerat sångare under en turné med fläskkvartetten 2007.

Nu har turen kommit till ett soloprojekt, om en månad släpper han på razzia records sitt första album i sitt egna namn. Tough Love är namnet på albumet, och första singeln heter Songbird, den hör ni här

Fokus på wow: Joel Alme

Det är dagen innan julafton. Imorgon bitti är det så äntligen dags att öppna lucka nummer 24 på wow-kalendern. Under festivaldag nummer ett, det vill säga imorgon torsdag, bjuds det enbart på klubbspelningen på lite olika ställen runt om i stan. Festivalområdet öppnar som bekant inte förrän på fredag. Men vi misströstar verkligen inte. Joel Alme kommer, "med livet som insats", bjuda oss på en fin första festivalkväll på Kajskjul 8.

Alme har under sin ettåriga solokarriär varit en personlig favorit. Debutalbumet A master of ceremonies är 28 minuter gbg-pop när den är som allra allra bäst. Skivan tog hela tre år att skapa (=39,1071428 dagar/låt). Men hey, varför stressa? Hursomhelst, resultatet blev magnifikt och jag kan tänka mig instämma då Montana tidigare idag menade på att det här var en av de 10 mest betydande skivorna för honom. Inget dålig betyg med andra ord.

Ny skiva skall vara påväg och kanske får vi höra något av det nya materialet imorgon? Oavsett ska det bli spännande att se Joel live för första gången.

Här nedan: skivans popigaste låt i The queens corner.



/Ledley

Fokus på wow: Bon Iver

Justin Vernon heter mannen som efter uppbrottet med tjejen satte sig i bilen och körde rakt ut i Wisconsins djupaste skogar för att låta de känslomässiga såren läka. Och det var där, vid en stuga vid sjön, han skrev texterna till den bejublade skivan For Emma, forever ago som släpptes 2008. Bon Iver (uttalas Bån Ivär) består förutom av Justin själv också av Mikae Noce och Sean Carey. Namnet, Bon Iver, är en kreativ version av franskans "Bon Hiver" (bra vinter). Namnet syftar sannolikt på de månader som Justin Vernon spenderade vid stugan i Wisconsin.

Jag ska inte vara den som påstår att jag har järnkoll på Bon Iver. Men jag har lyssnat en del på For Emma, Forever ago och jag har gillat vad jag hört. Därför blir den första konserten jag går på inne på festivalområdet Bon Ivers. Dom spelar inne i tältet (har aldrig vart inne där men i år skall det tydligen ta in 5000 personer) så det kan nog bli mycket trevligt.

Nedan: vemodigt vackra For Emma.



/Ledley

Fokus på wow: Arctic Monkeys

För fyra månader sedan bestämde jag mig för att köpa en biljett till Way Out West 2009. Störst skälet? Arctic Monkeys var bokade.

Arctic Monkeys har under två års tid varit det band som spelats allra flitigast i min mp3. Jag upptäckte dom först efter släppet av deras andra skiva Favourite Worst Nightmare och jag föll direkt för den sköna blandningen mellan böljande indieslingor,den raka attityden och Alex Turners låtskrivarkonster. När jag kort därefter även lät ljudet av Whatever people Say I Am, That´s What I´m Not strömma ur lurarna så visste att jag hade hittat en kärlek som skulle vara länge.

Alex Turner är ett geni. Ständigt med fingret på livet puls lyckas han pricksäkert både skildra vardagliga ironier och "de stora frågorna i livet". En av vår generations vassaste låtskrivare.

Och på fredag i nästa vecka smäller det! Då skall jag äntligen få se Arctic Monkeys live. Och då Crouch häromdagen bad mig snickra ihop en trolig låtlista inför konserten så tänkte jag nu roa mig med just det. Genom olika forum på nätet har jag klurat ut att dom på sina konserter nu i sommar har spelat (i runda slängar) sex låtar från första skivan, sex från andra och också ett par stycken från den kommande plattan (i en affär nära dig den 24:e augusti!).

Nej förresten, nu får det räcka för idag. Jag postar två konsertvideos istället. Kan vi skapa en liknande stämning i Slottskogen? Om vi kan!!





/Ledley

Fokus: Way Out West

Endast 8 dagar kvar nu tills Göteborgs eminenta festival Way out west går av stapeln i slottskogen och på stans klubbar. Varje dag fram till festivalen tipsar vi om de artister ni bara inte får missa och i dagens blickfång står det Seattle baserade indierock bandet Band of horses. Desperation, övertygelse och inlevelse står i fokus när detta band i låt efter låt levererar suggestiva indierock kompositioner som verkligen berör. Som så många gånger förr ger oss staden Seattle och skivbolaget Subpop, musik som inte går att undvika, förra året bidrog de exempelvis med fleet foxes till Way out west. Gillade du fleet foxes så kommer du med stor säkerhet att älska Band of horses.

Något som gör Band of horses Way out West spelning än mer intressant är att de har deklarerat att material till ett tredje album ligger färdigt och kommer att spelas under sommarens turné. Förutom de fantastiska låtarna från tidigare albumen cease to begin(2007) och everything all the time (2006) kommer vi alltså med stor sannolikhet få en hel del nytt material att dyrka.

Är du fortfarande inte övertygad om att du vill se dem? Lyssna då på dessa två låtar så lär du inte tveka länge till...

Fokus på Way out west

Först ut: Vampire Weekend. Elaka tungor menar på att dessa universitetsgrabbar enbart skall vara en hype. Dom hyllas, dom är heta, dom ljumnar och dom glöms bort. Själv visste jag igår när jag vaknade upp inte mer om dessa herrar än att dom ett indiepopband som är, just det, hypade. Men så såg jag deras namn blixtra förbi på dataskärmen och tänkte: jag ger dom en chans. Så jag lyssnade igenom skivan en gång. Jag var fast. Väntade några timmar och lyssnade igenom skivan igen. Nu kändes det som om Bonos jätteklo hade grabbat tag i mig, skakat om mig i fem minuter, satt ner mig på marken, hämtat sin polare (anabolstin avenydörrvakt) som i sin tur slängde in mig i en bur och svalde nyckeln. Så fast var jag.

Varför? Jo, för att jag inte hade hört något som Vampire Weekend förut. Indiepop blandat med klassiskt med en nypa afrikanskt till det. När jag lyssnar på Vampire Weekend får jag en bild av unga stiliga intelligenta människor som sitter och röker gräs i en brun trävilla vid en sjö framför mig. Jag gillar det skarpt! Detta trots att de har haft den dåliga omdömet att döpa en av sina spår på skivan efter en Arsenalspelare (Walcott). Tråkigt som fan, men det positiva överväger. Så jag slank in på Bengans igår för köpa skivan. SLUTSÅLD! Fan, ja ja den kommer in om en vecka igen. Nytt besök då.

Hursomhelst, jag måste se dessa NY-poppare på Way Out. Dom börjar bli många nu, banden som jag måste se.. Här nedan: finfina "M79". Låten som handlar om en busslinje i New York!



/Ledley

U2 tog Göteborg med storm!

Förväntningarna inför U2:s spelningar på Ullevi var skyhöga, ingen förväntade sig någonting annat än en succé och en totalt omvälvande upplevelse. Dublin, Barcelona och Berlin var bara några av städerna där publiken tidigare under U2:s pågående 360 tour blivit totalt knockade av den mäktiga och alldeles underbara upplevelsen som det faktiskt är att se det irländska rockbandet år 2009.

Redan efter fredagens konsert var succén ett faktum och U2 kunde mycket väl ha nöjt sig där, det fanns egentligen inget mer att bevisa för publiken och inte kunde väl ett band vara så fantastiska två kvällar i rad? Mr. Bono tänkte dock i andra banor, han såg fredagen som en uppvärmning och lovade på fredags natten en om möjligt ännu vassare show på lördagen.

Vad rätt han hade, Lördagens spelning var två timmar fyllda av eufori, stekheta gamla klassiska U2 hits och en scenshow som inte står att jämföra med något annat i denna värld. Om spelningen och showen var magnifika var inte publiken långt efter. Vågen rullade varv efter varv på Ullevis läktare redan en halvtimme innan U2 steg på, ståplats klappade igång arenan gång efter gång och publikens idoga viftande med vita tygstycken på begäran av U2:s svenska fanclub skapade en mäktig inramning.

U2 väljer att inleda med 4 låtar från nya plattan, det skapar möjligtvis viss osäkerhet i publiken eftersom dessa låtar inte riktigt har hunnit sätta sig i folks medvetande, men stämningen är trots detta helt galen. När bandet sedan i tur och ordning drar av Beautiful day, New Years day och still have'nt found what i'm looking for fullkommligt exploderar hel Ullevi, inte en enda kotte på hela arenan sitter still och allsången i den sistnämnda låter spräcker alla ljudvallar. Superlativen räcker inte till för stämningen som uppstår i denna låt.

One, with or without you, sunday bloody sunday, where the streets have no name, listan kan göras oändlig på alla hitar som sedan fortsätter att strömma ur den ljudanläggningen med det perfekta ljudet.

Scenen då? The claw, var den så mäktig som ryktena säger? Svar: JA!!! Den va till och med snäppet mäktigare än förväntat. Utseendet liknar som ni kan se på filmen nedan någon form av futuristiskt rymdskepp och den skiftar hela tiden färg i rött, blått, grönt och alla möjliga färger. Scenens storlek är så enoem att masten som är placerad på toppen av den når lika högt som ullevis pelare. Bara the claw ensam på ullevi utan medföljande rockband skulle vara värt att betala för att se, den visuella upplevelsen är oslagbar!

Kombinationen U2 och the claw är år 2009 helt enkelt den perfekta konsertupplevelsen och lämnar inget i övrigt att önska!

Nedan serveras ni Beautiful Day


/Montana

Modern klassiker #2

Bekanta er med vapenbröderna Alex & Miles. Miles Kane (The Rascals) och Alex Turner (Arctic Monkeys)bildar duon som kallar sig "The Last Shadow puppets". Ifjol släppte de skivan "The age of the understatment" och jag håller igen med superlativen när jag skriver att skivan är alldeles briljant.

Och av alla briljanta låtar på skivan så är det här en av de allra briljantaste (det är ett ord, ja). Albumsversionen är mycket bra. Den här versionen, ja den är helt fantastisk.



/Ledley

Sonic Youth

Här har du en lista på dom fem mest frekvent återkommande samtalsämnena i Göteborg för tillfället:

1.U2
2.U2
3.Klon
4.U2
5.U2

Själv har jag nyss tittat på Kobras (SVT play) intervju med ett annat av de allra största rockbanden. Sonic Youth spelar inte i samma liga som U2. Dom befinner sig i en annan sfär, bortanför folkligheten. Extremt upskattade av den alternativa publiken men samtidigt inte i närheten av att fylla en arena av Ullevis storlek (i alla fall inte i Sverige).

Sonic Youth har existerat sedan 1981 och dom har hela tiden varit konsekventa. I början 90-talet blev dom uppplockade av ett av dom större skivbolagen och där och då hade dom chansen att bli ett band som slog hos den breda publiken. Men dom fortsatte att göra sin grej. "Vi var tvugna att vara ärliga mot oss själva". Ja, all kred till
Sonic Youth.

Nu, för drygt en månad sedan, släppte bandet sitt 19:e album. "Internal" har, precis som samtliga deras plattor, sålt bra. Men är det något som håller Sonic Youth om ryggen så är det att dom aldrig igen kommer att göra en platta som "Daydream Nation". Skivan, kanske det mest betydande och mest kritikerrosade alternativa rockalbumet någon, är legendarisk.

Ja, nu tittade Montana förbi så jag får avsluta här. Varsågod, "teenage riot", från "Daydream Nation".

Moderna klassiker!

På temat moderna klassiker vill vi idag tipsa om den kanske bästa poplåten genom tiderna, en oslagbar partylåt och humörbooster som skapar en känsla av eufori dag som natt.

Landet är Storbritanien, året är 2002, bandet är The Coral, och videon mina damer och herrar, den är alldeles, alldeles underbar!!

yournewfavouritebands.blogspot.com proudly presents;
DREAMING OF YOU!