Fokus på Way out west

Först ut: Vampire Weekend. Elaka tungor menar på att dessa universitetsgrabbar enbart skall vara en hype. Dom hyllas, dom är heta, dom ljumnar och dom glöms bort. Själv visste jag igår när jag vaknade upp inte mer om dessa herrar än att dom ett indiepopband som är, just det, hypade. Men så såg jag deras namn blixtra förbi på dataskärmen och tänkte: jag ger dom en chans. Så jag lyssnade igenom skivan en gång. Jag var fast. Väntade några timmar och lyssnade igenom skivan igen. Nu kändes det som om Bonos jätteklo hade grabbat tag i mig, skakat om mig i fem minuter, satt ner mig på marken, hämtat sin polare (anabolstin avenydörrvakt) som i sin tur slängde in mig i en bur och svalde nyckeln. Så fast var jag.

Varför? Jo, för att jag inte hade hört något som Vampire Weekend förut. Indiepop blandat med klassiskt med en nypa afrikanskt till det. När jag lyssnar på Vampire Weekend får jag en bild av unga stiliga intelligenta människor som sitter och röker gräs i en brun trävilla vid en sjö framför mig. Jag gillar det skarpt! Detta trots att de har haft den dåliga omdömet att döpa en av sina spår på skivan efter en Arsenalspelare (Walcott). Tråkigt som fan, men det positiva överväger. Så jag slank in på Bengans igår för köpa skivan. SLUTSÅLD! Fan, ja ja den kommer in om en vecka igen. Nytt besök då.

Hursomhelst, jag måste se dessa NY-poppare på Way Out. Dom börjar bli många nu, banden som jag måste se.. Här nedan: finfina "M79". Låten som handlar om en busslinje i New York!



/Ledley