Fantastisk låt värdig en fantastisk film

/Ledley

Grattis på 30-årsåret!

Inte för att, utan trots att Anna Anka gästade så tittade jag nyss på veckans avsnitt av Skavlan. Min och hennes relation går via de skrikiga löpsedlarna så allt jag trodde mig veta om henne var att hon var ännu en gapig tyckare med för mycket strålkastarljus på sig. Hon säger lite oförväntade grejer och det blir ett jävla liv. Typ. När jag tittade på programmet visade det sig dock att hon och jag hade en åsikt gemensamt. För det jag tycker folk har missat i all sin upprördhet över hennes rätt så ointelligenta uttalanden är själva andemeningen i vad hon säger. Hon säger: det är kvinnans uppgift att tillfredställa mannen (stor rubrik!). Men hon säger också: det är också mannens uppgift att tillfredställa kvinnan (nämns aldrig i tidningen). Ge och ta, gammalt hederligt kodex sagt av en kvinna utan några som helst Svenssonlivsreferenser. Med detta sagt; jag har svårt att tro att den här kvinnan knappt ens funderat på hur hennes ideal av ett jämställt samhälle ser ut. Hon säger vad tänker och det blir jävligt fel. Frågan är varför i hela friden hon fick all denna uppmärksamhet från början. För att hon är gift med en känd man? Herrejävlar. Well, jag tänker så här. Låt folk bestämma själva vad som funkar för dom. Alla måste inte diska tre timmar i veckan för att vara "jämställda". Är inte jämställdhet att både mannen och kvinnan tar gemensamma beslut med lika mycket utrymme att säga sitt båda två?

Nu har jag på en väldigt lång och snirklig stig tag mig fram till ämnet för dagen. Nämligen, trumvirvel det här trodde nu fan inte, hip hop! För en annan gäst på programmet var Hip hop-symbolen Jay Z. Och då jag också läste på dagensskiva.com att det i år är 30 år sedan den första hip hop-plattan släpptes så ville jag bara passa på att säga grattis. Jag lyssnar verkligen inte på hip hop. Det är helt enkelt inte min grej. Och de få gånger man slår på MTV och ser någon oskön nigga sjunga om hur många brudar han haft i säng så känner man ju faktiskt ren avsmak. Men det måste ju finnas annat också. Men eftersom jag inte är insatt i musikstilen så når inte det där andra, mindre lättsmälta och inte så kommersiella fram till mig. Kanske hade jag gillat det, men antagligen inte. Men hey, att jag inte gillar det betyder inte att det inte är värt uppmärksamhet. Det är en konstform det också, som Polstjärnan gärna påpekar.

Sedan måste man imponeras av den resan många hip hop-artister har gjort. Att växa upp i en tuff miljö, skaffar sig skinn på näsan, en stor tro på sig själva och lyckas nå framgång emot alla odds. Man kan ju dra en pararell till en svensk hjälte. Zlatan Ibrahimovic har gjort en svensk variant av den resan. Många stör sig på honom. Han är så kaxig, ja en diva rent av menar många. Samma sak med många hip hop-artister. Men de många inte tänker på är att de här människorna har växt upp i en miljö där dom har varit tvugna att tro stenhårt på sig själv och verkligen slå sig fram med vässade armbågar. Då är tron på än själv/kaxigheten nödvändig.

I mitt första inlägg skrev jag att hip hop inte skulle figurera på den här internetsidan. Nu har det gjort det. Det där var mest en sådan där imagegrej. För att ni skulle förstå vilken musik den här bloggen handlade om. Nu har jag skrivit ett inlägg om hip hop, mest för att man inte kan ignorera en av världens största musikstilar. Det vore ju väldigt onyanserat. Nu får vi se om det händer igen. Jag ska nu återgå till att skriva om musik jag älskar. Men först: en riktigt bra låt gjord av en av hiphopens allra största.

(Här hade jag tänkt att slänga upp Eminems Toy soldiers men den ville sig inte. Inte inbäddad på begäran, stod det i den lilla rutan på youtube. Så det får bli den här låten istället.)



/Ledley

Jeopardy

Brittiskt band som 2006 släppte debutskivan Whatever People Say I Am, That's What I'm Not.

Rätt svar:



/Ledley

Något att se fram emot!

Som att Fagersta inte hade gett oss nog av den här typen av underbar rock'n roll musik! Efter The Hives kommer nu Bruket. Socialrealismpunk som uppercuttar underifrån med en sanslöst skön attityd. Jag har läst (men vet inte om det stämmer) att killarna i Bruket fick sitt skivkontrakt samma dag som de blev varslade från jobbet. Det låter kanske lite för pr-mässigt bra för att vara sant. Men sanningen är den att Brukets musik ligger alldeles perfekt i tiden. Vi står mitt i en arbetskris och hux flux här kommer ett gäng arbetargrabbar med skitiga kinder och sjunger om den lilla människans kamp. Utan att det för den sakens skull kännas utstuderat alls.

”Stockholm kallar, men jag har inget att säga / i natt hoppas jag att Rosenbad brinner / tynar bort och försvinner”

Bruket har hitills endast släppt EP:n Sthlm kallar. Tre urstarka låtar som du kan lyssna på här: http://open.spotify.com/track/44v0gzTqwSF8qvdJ7yLtoM


Eller, om du är ovettig nog att inte sätt till att du är ägare av ett Spotifykonto, här: http://www.myspace.com/bruket

Nu har i alla fall grabbarna krypit in i studion för att skriva klart och spela in de resterande låtarna till skivan som skall släppas någon gång i början av 2010. Av EP-teasern att döma kan det bli exakt hur bra som helst!

Här, med halvtaskigt ljud, Bruket på Hultsfred.



/Ledley

På trädgårn den 15:e Oktober

/Ledley

Håkan Hellström - något att vara stolt över

Året är 2001 och en charmig pojkspoling från Västra Frölunda har precis blivit ett bekant ansikte hos det svenska folket. Skivan Känn ingen sorg för mig Göteborg är en under denna tid den klart mest lysande stjärnan på den svenska pophimlen. Håkan Hellström är helt plötsligt överallt. I en stilig vittblå sjömanskostym framför han sånger med texter som fångar både stora som små i publiken. Det sjungs om ensamhet, rastlöshet och kärlek. Sådant som alla kan identfiera sig med. Men som när Håkan framför det ändå är väldigt personligt.

Idag, åtta år senare, vet vi att Håkan inte bara var på genomresa. Han är idag en av de mest hyllade svenska popstjärnorna genom alla tider. Han är fem album gammal och allt han har gjort sedan Känn ingen sorg för mig Göteborg har blivit till succé. För mig är Håkan Hellström ett bevis på att allt folkligt inte nödvändigtvis behöver vara kasst. Det är lätt att få för sig det, av den enkla anledningen att 95% av allt som går under kategorin folkligt bara är inställsamt jävla fjanteri utan vara sig själ eller mening. Men det finns en annan väg att gå också. Håkan Hellström har nått den breda massan genom att göra fantastiska poplåtar och framföra dom med otvivelaktig innerlighet. Att gå hem i stugorna var aldrig målet. Bara en effekt av att han gör det han gillar allra mest.

Och imorgon är det alltså dags för Håkan att göra sin årligt återkommande spelning på Liseberg. Det hela är väldigt fint. 15-åriga flickor med bultande Håkanhjäran och mammor och pappor med sina kravmärkta barnvagnar. Spelningen på Liseberg är inte som andra spelningar med Håkan på scen. Imorgon går Göteborgarna, oavsett ålder, till Liseberg för att ge stadens stora musiksson det mottangande han förtjänar.

Här; Håkans konsert på förra årets Way out west. En av de absolut bästa konserterna jag har varit på.



/Ledley

Hönan eller ägget?

Miles Kane, The Rascals?



Paul Mccartney, The Beatles?


/Ledley

Ledleys önskelista till P&L 2010

Som bekant så tog Montana för ett tag sedan det goda initiativet att göra er uppmärksamma på att man inför nästa sommars Peace & Love kan skicka in sin egen lista på artister som man gärna hade sätt på festivalen. I samma veva så presenterade han även sin egen lista. Och det var en bra lista Montana hade lyckats snickra ihop framför tangentbordet. Lite indie, lite svensk pop, lite utländsk pop, lite ruffigare grejer och sist men inte minst lite electro. Det är just det som man får utgå ifrån när man sätter ihop en sådan här lista. Man kan inte välja dom för en själv 10 bästa artisterna i världen. Det gäller att hitta en fin mix av olika genrer och också av olika storlek på bokningarna. Listan måste helt enkelt vara realistisk. Den skulle till exempel kunna se ut på följande vis.

1. Ane Brun - underbar sing & songwriter med ett gitarrspel och en röst lika känslig som Marcus Birros ego. Jag tänker mig en akustisk eftermiddagsspelning i solen. Skulle kunna bli alldeles lysande.
2. The Courteeners - rör sig i samma musikaliska sfär som storheter som The Coral och Babyshambles. Smarta texter, uppstudsiga indiegitarrer och en rättfram attityd. Har fått sitt genombrott i England, totalt ignorerade i Sverige.
3. La Roux - har släppt ett av årets absolut främsta popalbum i och med sin självbetitlade debutskiva. Snygga electro-låtar framförda av en tjej bärandes på en ofattbart cool frisyr.
4. Joel Alme - ni som har följt den här bloggen något så där regelbundet har vid det här laget förstått att både Montana och jag är stora fans av Joel Alme. Till nästa sommar ska han också ha hunnit släppa sitt andra album. Något som förhoppningsvis får konsekvensen att fler människor får upp ögonen för honom. Borde ju också i och med sitt skivsläpp vara benägen att åka ut på turné för att marknadsföra sin nyautgivna musik.
5. Titus Andronicus - stentufft punkband från legendariska musikstaden New Jersey. Använder sin musik som en kanal för att på ett kretivt sätt få ur all den frustration dom går och bär på.
6. Snook - jag var ju tvungen att ta med ett hiphop-band..Nej, skämt å sido, grabbarna i Snook har gjort en uppsjö av bra låtar och det hade vart riktigt roligt att se dom live.
7. Håkan Hellström - är för Göteborg vad Beatles är för Liverpool. Har dessutom de senaste åren blivit något av ett årligt återkommande inslag på P&L. Finner inte någon som helst anledning att bryta den trenden då Håkan dessutom är en av Sveriges absoluta främsta artister live. Kanske till och med den främsta.
8. Samuraj Citites - dessa två herrars andra skiva, mixed up record collection, är en samling helt fantastiskt vackra låtar. Alternativ rock med electroinfluenser när den är som allra bäst. En stor tumme ner till alla de medier som låtit Samuraj Cities susa förbi utan att man har ägnat dom ens en spaltcentimeters uppmärksamhet. Släpp sargen för fan!
9. The Bear Quartet - alla har vi våra luckor att fylla. För en vecka sedan visste jag överhuvudtaget inte att ett band som The bear quartet existerade. Nu, tack vare släppet av deras 14:e (!) album (89) , vet jag det. Och jag gillar det skarpt. Det är inte alls omöjligt att jag i dessa Norrlandssnubbar har hittat ett nytt favoritband.
10. Bat For Lashes - räkna med en teatralisk och dramatisk show när den den begåvade Natasha Khan entrar scenen. Alldeles lysande är vad hon är.



/Ledley

Biljett till Peter Doherty på KB införskaffad!

/Ledley

Pop goes the world

Gossip är för mig en relativt ny bekanskap. Så sent som i våras när de släppte sitt sjätte album fick jag upp ögonen för gruppen. Music for Men är en dansant pop-platta som är svår att värja sig emot. Beth Ditto har en alldeles fantastiskt röst och till dom bakomliggande melodislingorna och de vassa gitarriffen passar den perfekt. Låtar som Heavy Cross, Dimestore Diamonds och i rubriken redan nämnda Pop goes the world gör den här skivan till något som inte går att sitta still till.

Det går inte att skriva om Gossip utan att gå in närmare på Beth Ditto. Tjejen är, oavsett vad man tycker om henne, ett nutida fenomen. Som ni ser här ovan så är hon smällfet. Hon är också öppet homosexuell. Och det här är inget som hon har några som helst ambitioner att inte prata om. När tidsskriften Love Magazine (blaskigt värre!)skulle släppa sitt releasenummer så återfanns en näck Beth Ditto på omslaget. Modigt, fräckt och inte så himla vackert.

Beth Dittos totala ignorans av det rådande skönhetsidialet är förstås positivt. Många tjejer lär anamma beteenden att inte anpassa sig. Sen hur begåvat det är att dra det lika långt Beth Ditto gör är för mig mer osäkert. Faktum är att hon antagligen kommer att dö i förtid. Å andra sidan inte så långt i förtid som alla de musiker som knarkat ihjäl sig. Däremot, om vi ska diskutera coola sätt att slänga in handuken på, så känns det ju inte för jävla rock'n roll att dö av typ överbelastat hjärta som en följd av fetma.

Dock har jag svårt att förstå hur beth Ditto kan vara så tjock. Så som hon studsar runt på scen borde hon kunna käka minst en flötig kebabpizza med pommes om dagen och ändå hålla nere kilona. Men hey, hon kanske hade otur med generna.

Men om vi skulle ta och lämna just det ämnet där. Gossip har gjort en strålande bra disco-pop skiva och när vi summerar året så är det inte alls omöjligt att Music for Men blir ett återkommande inslag på de listor som ska ranka 2009 års bästa album.



/Ledley

Theodor Jensen - Tough Love

Broder Daniels före detta gitarrist Theodor Jensen släppte i dagarna sitt första album i eget namn. Albumet Tough Love påminner en hel del om den musik han gjorde med sitt tidigare projekt The Plan, dock med skillnaden att det är lite mer avskalat och akustisk på denna plattan.

Plattan innehåller även en hel del lyckade artist samarbeten som höjer nivån ytterliggare. Mest framstående av dessa samarbeten håller jag duetten med Titiyo i underbara spåret side by side. Fantastiska gitarristen
Daniel "Hurricane" Gilbert höjer sin gammle Broder Daniel kompis några snäpp genom att förgylla varje spår med sitt fantastiska gitarrspel och självklart produceras allting av före detta soundtrack of our lives medlemmen Björn Olsson som numera är lite av en legend inom Göteborgs musikscen och har ett finger med lite överallt.

Songbird samt Tough Love är mina två favoritspår på plattan, de är också de två spår med mest riv i. Här visar Theodor sin enorma pop potential som jag gärna skulle sett att han bjudit på lite mer även på övriga spår. Det är dock bara en liten parentes och faktum kvarstår att detta är en fullkomligt briljant skiva!

Skivan får av mig 8/10 Montanas

Skivans bästa spår, Songbird

En nagel i ögat på storebror

Vi spolar tillbaka bandet knappt ett dygn. Det är fredag runt midnatt och jag har sjunkit ner i en skön soffa på en av avenyklubbarnas uteterass. Jag reser mig upp och är på väg mot toaletten när en av klubbens vakter ber mig komma bort till honom. Yes, säger jag i frågande ton till vakten när jag är framme vid honom. Du är berusad och ska ut härifrån, säger vakten. Det tar en sekund innan han bänder upp min vänsterarmen på ryggen. Men vad händer, hinner jag tänka innan ännu en vakt kommer och tar tag i min högra arm. Vakterna drar mig sedan ut från stället och när dom väl har knuffat ut mig avslutar dom med att fråga om jag hade någon jacka med mig. Jag är helt ställd och börjar även bli jävligt irreterad. Jag frågar igen varför dom slänger ut mig och får återigen som svar att jag är för berusad. Det är skitsnack från hans sida. Jag blev insläppt en timme tidigare och hade druckit en bärs och en drink sedan dess. Jag är lugn. Den enda aktiviteten jag har ägnat mig åt är att jag har flyttat mig från ett bord till en soffa. Jag finner verkligen inte något nöja i att stå här och bli pissad på av en snubbe vars största bedrift i livet är att han har lyckats lyfta 120 kg rakt upp i luften liggandes på en bänk. Nu märker jag att klockan jag hade lånat av en kompis har gått sönder. Vakterna har pajat min polares klocka. Jag vänder mig om och frågar vakten om det möjligtvis kan vara så att dom då och då när det är lite dåligt med action på jobbet slumpvis väljer ut en kille som dom sedan slänger ut. Han verkar inte sitta inne på någon större begåvningsreserv och får inte fram något annan svar än "gå härifrån".

Två kompisar kommer ut med min jacka. Det är förjävligt. Ska vi dra till Valand, frågar den ene. Nej jag vill inte vidare. Jag är förbannad, klockan är paj och jag har betalat 140 spänn för att komma in på ett ställe där jag blivit behandlad som skit. Jag går fram och snackar med en annan vakt. Han verkar trevlig. Jag ber honom att be hans vaktpolare komma hit så jag får berätta för honom att han har gjort sönder en klocka för 1000 spänn. Han svarar att jag var våldsam och att han inte vill diskutera mer. Jag tittar på honom, kallar honom jävla pajas (kan tyckas onödigt men det kändes jävligt bra) och vänder mig om för att gå därifrån. Ett steg hinner jag ta, sedan har jag tre vakter hängandes på mig. Dom trycker upp mina armar mot ryggen och kroppen framåt. Efter diverse överläggningar och hot om fyllecell så släpper dom mig. Varför gjorde du inte bara som dom sa från början, frågade en av mina kompisar. Tack men nej tack. Man skall passa sig noga för att bara göra som folk säger till än. Du ska alltid vara kritisk granskande. Mot media, mot dom som styr landet och mot dörrvakter med våldsmonopol.

En grupp som är kritiskt granskande är Florence Valentin. Med sina samhällskritiska texter och rätt så extrema vänsteråsikter har dom gått hem hos mig (och framförallt hos min vän Sås). Florence Valentin vill väcka debatt. Sitt inte bara där med armarna i kors och acceptera vad som kommer till dig. Gå och rösta.

Här nedan: låten som handlar om dödsmisshandeln av Ricardo Campogiani 2007. Misshandeln ägde rum vid Kungsholmen i Stockholm och detta, att det skede just där, fick medierna att vakna till liv. En fruktansvärd tragedi förstås. Men varför inte samma rubriker när samma sak händer i Rinkeby? Ja, den frågan ställde sig Love Antell och skrev den här låten.



/Ledley

Joakim & Joel

Det var en fin kväll i somras när jag och min vän Vickan slog oss ner på en av Böstebars träbänkar. På scen, med för kvällen bara ett par låtar kvar att spela, stod dessa herrar. Trots att klockan bara var runt elva och Grebbestads partysugna rimligtvis borde vart en bra bit från klimax så var det bra drag inne på Böstebar. Joakim & Joel med band spelade för kvällen inte sina egna låtar utan lite blandade favoriter. Jag tyckte dom var bra och ett redan bra intryck blev till ett än lite bättre intryck när grabbarna valde att avsluta kvällen med kultlåten IDIOT WALK.

Dagen därpå kom det till min kännedom att det var Joakim & Joel jag hade sett kvällen innan. Denna duo var för mig totalt okänd men då en av killarna (jag tror det är han som sjunger) är från Grebbestad så var dom i Grebbestad något av lokalkändisar. Och då jag älskar Grebbestad och Grebbestad älskar mig så är det ju inte mer är rätt att slänga upp en av deras egna låtar här på yournewfavouritebands.

Dock bör väl tilläggas att deras styrka inte enbart ligger i att hälften av duon är från Grebbestad. Dom gör ju väldigt bra låtar också. Lyssna själva.



/Ledley