Inte för att, utan trots att Anna Anka gästade så tittade jag nyss på veckans avsnitt av Skavlan. Min och hennes relation går via de skrikiga löpsedlarna så allt jag trodde mig veta om henne var att hon var ännu en gapig tyckare med för mycket strålkastarljus på sig. Hon säger lite oförväntade grejer och det blir ett jävla liv. Typ. När jag tittade på programmet visade det sig dock att hon och jag hade en åsikt gemensamt. För det jag tycker folk har missat i all sin upprördhet över hennes rätt så ointelligenta uttalanden är själva andemeningen i vad hon säger. Hon säger: det är kvinnans uppgift att tillfredställa mannen (stor rubrik!). Men hon säger också: det är också mannens uppgift att tillfredställa kvinnan (nämns aldrig i tidningen). Ge och ta, gammalt hederligt kodex sagt av en kvinna utan några som helst Svenssonlivsreferenser. Med detta sagt; jag har svårt att tro att den här kvinnan knappt ens funderat på hur hennes ideal av ett jämställt samhälle ser ut. Hon säger vad tänker och det blir jävligt fel. Frågan är varför i hela friden hon fick all denna uppmärksamhet från början. För att hon är gift med en känd man? Herrejävlar. Well, jag tänker så här. Låt folk bestämma själva vad som funkar för dom. Alla måste inte diska tre timmar i veckan för att vara "jämställda". Är inte jämställdhet att både mannen och kvinnan tar gemensamma beslut med lika mycket utrymme att säga sitt båda två?
Nu har jag på en väldigt lång och snirklig stig tag mig fram till ämnet för dagen. Nämligen, trumvirvel det här trodde nu fan inte, hip hop! För en annan gäst på programmet var Hip hop-symbolen Jay Z. Och då jag också läste på dagensskiva.com att det i år är 30 år sedan den första hip hop-plattan släpptes så ville jag bara passa på att säga grattis. Jag lyssnar verkligen inte på hip hop. Det är helt enkelt inte min grej. Och de få gånger man slår på MTV och ser någon oskön nigga sjunga om hur många brudar han haft i säng så känner man ju faktiskt ren avsmak. Men det måste ju finnas annat också. Men eftersom jag inte är insatt i musikstilen så når inte det där andra, mindre lättsmälta och inte så kommersiella fram till mig. Kanske hade jag gillat det, men antagligen inte. Men hey, att jag inte gillar det betyder inte att det inte är värt uppmärksamhet. Det är en konstform det också, som Polstjärnan gärna påpekar.
Sedan måste man imponeras av den resan många hip hop-artister har gjort. Att växa upp i en tuff miljö, skaffar sig skinn på näsan, en stor tro på sig själva och lyckas nå framgång emot alla odds. Man kan ju dra en pararell till en svensk hjälte. Zlatan Ibrahimovic har gjort en svensk variant av den resan. Många stör sig på honom. Han är så kaxig, ja en diva rent av menar många. Samma sak med många hip hop-artister. Men de många inte tänker på är att de här människorna har växt upp i en miljö där dom har varit tvugna att tro stenhårt på sig själv och verkligen slå sig fram med vässade armbågar. Då är tron på än själv/kaxigheten nödvändig.
I mitt första inlägg skrev jag att hip hop inte skulle figurera på den här internetsidan. Nu har det gjort det. Det där var mest en sådan där imagegrej. För att ni skulle förstå vilken musik den här bloggen handlade om. Nu har jag skrivit ett inlägg om hip hop, mest för att man inte kan ignorera en av världens största musikstilar. Det vore ju väldigt onyanserat. Nu får vi se om det händer igen. Jag ska nu återgå till att skriva om musik jag älskar. Men först: en riktigt bra låt gjord av en av hiphopens allra största.
(Här hade jag tänkt att slänga upp Eminems Toy soldiers men den ville sig inte. Inte inbäddad på begäran, stod det i den lilla rutan på youtube. Så det får bli den här låten istället.)
/Ledley
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar