Nana Grizol - Ruth

Genom supertrevliga bloggen Let's Pretend We're Bunnyrabbits fann jag Nana Grizol och dess senaste album Ruth. Skivan är bandets andra, och det är verkligen bra. I musiken hörs tydliga spår av Neutral Milk Hotel och de påminner i mina öron också om ett nedtonat Titus Andronicus. Mest troligt är dock att både Nana Grizol och Titus har lyssnat och kanske till och med växt upp på Neutral Milk Hotel.

SPOTIFY.

Kate Nash - Do - Wah - Doo

Popbruden Kate Nashs debutplatta Made Of Bricks är en skiva som jag har lyssnat på en hel del. Trots att jag troligtvis inte representerar något genomsnitt av den kategori människor som står och hoppar längst fram vid scen vid hennes konserter så fann jag den här skivan fräsch. Nicest Thing, Birds och Skeleton Song är tre finfina låtar som också får kategoriseras in som skivans starkaste i min mening. Sen fanns det ju en del "hits" också, av dom är väl Foundations den som jag anser är bäst.

Nu har i alla fall fröken Nash släppt ett nytt album i My Best Friend Is You. Jag har inte gett den en chans ännu men det jag läst i recensioner är att det här är ett steg bakåt genetemot Made Of Bricks. Kändisskapet verkar tynga ner henne, skrev någon.

Nu är inte jag den som låter andra skaffa mig en åsikt om saker och ting. Jag får ge skivan en chans, utan att för den sakens skull vara särskilt entusiastisk över det (kanske är den albumstiteln som avskräcker mig). Jag plockar helt enkelt upp den pucken vid ett senare tillfälle.

Så länge postar jag första singeln ifrån My Best Friend Is You.



/Ledley

Shout Out Louds

Nu i torsdags var jag såg Shout Out Louds på Brew House. SOL är verkligen inte ett av de där banden som jag har lyssnat på mycket genom åren. Klart jag kände till dom. Klart jag tyckte dom var ett bra band. Klart jag har röjt till Tonight I Have To Leave It och lipat till Impossible.

Nu har det dock slumpat sig som så att människor i min umgängeskrets har gått in i rollen Shout Out Louds främsta PR-makare. Så inför skivan som släpptes alldeles nyligen, den som heter Work, tänkte jag, nej förresten det bara blev så, att jag skulle ge plattan en ordentlig chans.

Och jag gillar Work. Den är en fin popplatta. Härliga gitarrer, trivsamt vemodigt på en del av spåren och överlag ett sofisikerat sound så får mig att tänka på franska giganterna Phoenix (inga jämförelser i övrigt, sofisikerat sound får mig alltid att tänka på Phoenix). Och eftersom mer vill ha mer vill ha mer vill ha mer så satte jag även tänderna i bandets förra/deras andra skiva Out Ill Wills. Och den, den finner jag alldeles underbar. Från spår ett till spår tolv. Jag trivs med den här plattan, det är så stilig så stilig. Melodierna! Jag kommer på mig själv att hitta små nya detaljer i låtarna som jag uppskattar.

Sammanfattningsvis kan man säga att det här var veckan då jag kom till insikten att Shout Out Louds är ett band att räkna med.

Och spelningen - den var jävligt bra.





/Ledley

Band Of Horses - Compliments

Seattlerockarna Band Of Horses är i väntans tider. Den 19 maj släpps deras nya platta Infinite Arms och håller övriga låtar på skivan lika god kvalité som första singeln Compliments så kan vi skatta oss lyckliga. Människorna bakom Woody West har lyckats boka dessa skäggiga individer till Trädgår´n den 17:e april. En kväll som har alla möjligheter att bli oförglömlig.

Videon till låten anser jag är lite fin och ungefär vad man förväntar sig. Naturskön och på gränsen till tråkig.



/Ledley

Joel Alme - ikväll ser vi honom på trädgår´n

JOEL ALME.

/Ledley

Contra

Fram till nyligen, punktligare skrivet fram till i tisdags, ställde jag mig högst tveksam till Vampire Weekends nya album Contra. Som varje intelligent musiköra på klotet har jag åtskilliga gånger låtit deras självbetitlade debutskiva förgylla dagarna sedan den dag jag upptäckte NY-gruppen. Men det här nya, redan innan kände jag ett visst tvivel, vad skulle de komma med för nytt?

Inte mycket var också min första tanke. Det var ungefär detsamma, fast med den skillnaden att låtmaterialet inte kändes i närheten lika starkt som vid debuten. Riktigt starka låtar på Contra ansåg jag vara: Cousins, Giving Up The Gun, White Sky.

Men det var fram till nyligen det. Då, i en stund av gott omdöme, tänkte jag att de här är ju ett gäng begåvade unga herrar. Och Ezra Koenig är ju fantastiskt. Hade jag missat någonting här?

Så jag satte mig ner och lyssnade igen. Verkligen lyssnade, försökte ta in detaljer. Och visst, kovändningen är härmed genomförd. Contra har ett sofisikerad känsla över sig. Och där jag förut tyckte att det var väl kladdigt och sött, där jag kan nu urskilja små smarta popmelodier. Och även om deras identitet (det klassiska, afrikanska, intellektuella, glada raka gitarslingor) är tydlig så finns det en klar skillnad mellan deras två hittils utgivna skivor.

Vampire Weekend är och kommer troligtvis heller aldrig bli ett band att luta sig emot när livet känns tungt. Sådana band finns det dock som tur är gott av, och olika funktioner ska fyllas. Och Contra är en fin liten pärla att bära med sig in i sommaren.



/Ledley

Playlist vecka 13

Veckans lista består utav populärmusikaliska stycken som skulle kunna sorteras in under kategorin "Chill".

¤ El Perro Del Mar - I Gotta Get Smart
¤ Fontän - Early Morning
¤ Studio - No Comply
¤ Bright Eyes - Going For The Gold
¤ The Tough Alliance - Looking For Gold
¤ M.Ward - Jailbird
¤ MGMT - I Found A Whistle

Lyssna här.



/Ledley

Hem hittar man alltid #2 - Patrick Wolf

Att upptäcka för mig nya musikaliska förmågor och således ny musik är någonting av det bästa jag vet. En gnista tänds. Ibland hålls lågan levande, ibland dör den ut. Vi hade i alla fall en bra tid tillsammans. Men så finns det också de artister som man alltid återvänder till. Man släpper taget ett tag, men man kan ge sig fan på att tiden kommer då man hittar tillbaka till varann och förstår varför man fastnade för artisten i fråga från första början. Alex Turner är en av dessa, Håkan och Joel är två andra och Patrick Wolf är en fjärde.

Patrick Wolf, detta musikaliska underbarn. Hans musik är allt. Utåtriktad, känslig, kaxig, svår och enkel, skitig, vacker, smärtsam och dramatisk. Patrick Wolf är sitt eget uttryck. En blandning av det elekroniska och klassiska. Exprementiellt, sorgligt och glatt.

Jag gjorde en liten lista till hans ära. Tyvärr, jävla spotify!, så innehåller den enbart låtar ifrån Wolfs två senaste album. Därav går vi miste om pärlor som The Libertine och Tristan. Å andra sidan bjuds här på hans i mitt tyckte kanske allra bästa verk, Augustine och Damaris.

Patrick Wolf, mina vänner.

/Ledley