Nu på fredag går jag tillsammans med gott sällskap till Parken för att se punkrockssjälen Frank Turner. Och trots den börda och press det med all rimlighet bör vara att gå bärandes på ett sådant efternamn så pekar det mesta på att blir en kväll att minnas bra länge. Helt enkelt av den enkla anledningen att Frank Turner skriver och framför smart folkpunk med en imponerande glöd.
Frank Turner växte upp en bit utanför Winchester, England och det var också där han inledde sin punkrocksbana genom att spela i band med bandnamn som Kneejerk och Million Dead. Den delen av hans karriär skulle dock aldrig bli lika framgångsrik som den han inledde då han 2007 släppte sin debutskiva som soloartist, Sleep is for the week. Detta album har jag dock inte hört ett smack utav. Utan det var istället det året efter släppta alstret Love Ire & song som jag, efter ambitiöst pådrivande av en polare, tog till mig. Bra platta, det där.
Och alldeles nyss under förbisusande september så släppte så Turner sin tredje soloskiva i och med utgivningen av Poetry of the deed. Jag har inte lyssnat in mig allt för mycket ännu men efter att ha gett albumet lite av min tid i förra veckan så tycker jag det verkar lovande. Samma tydliga enkla men ändå intelligenta textrader. Framförda med en enorm passion för det som för honom betyder allra mest.
Och helt suveräna Love Ire & Song.
/Ledley
