Därför blev jag igår aningen exalterad när jag fann deras nyutgivna skivdebut jj no° 2 upplagd på Spotify. Spännande värre tänkte jag som tidigare bara hade hört lovande singlarna My life, my swag och My swag, my life. Så jag lyssnade igenom skivan både en och två gånger på en timme (det går, de nio spåren är tillsammans 24 minuter). En eller flera släpiga kvinnoröster till ett skönt bakgrunssound var vad som mötte mig. Det svävar lite, man blir glad. Rytmiska trummor och någon typ av stråkinstrument. Det är, precis som det mesta som kommer ifrån Sincerely yours, väldigt popigt.
Spår nummer tre, Ecstacy, är löst byggd på melodin från hiphoparen Lil Waynes hit Lolipop. Naturligtvis är ecstacy bättre än orginalet. En annan låt som var igenkännande var Intermezzo. Vid första lyssningen av låten kom jag nämligen till en personlig insikt. Jag är världens största fotbollsnörd. I låten hör man Zlatan skratta. Nu var det dock inte detta som fick mig att komma till min insikt, många hade känt igen Zlatans röst. Men direkt när jag hörde låten kände jag även igen den andra killens skratt. Och jag visste från vilket tillfälle skrattet kom ifrån. Ha! Det där är ju den där intervjun David Fjäll gjorde med Zlatan vid Inters träningsinläggning för SvenskaFans, tänkte jag. Och så skrattade jag till då jag tyckte det var absurd att jag kunde lokalisera skrattet på det här sättet. Sedan undrar jag också om det är en slump att låten heter INTERmezzo? Det kan inte vara en slump.
Summasumarum: jag gillar den här skivan. Oklart dock om den är väldigt bra eller lysande. Tiden får helt enkelt utvisa detta. Så länge nöjer jag mig med att ge plattan: 7/10 Ledley's
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar