The Bear Quartet, norrlandsbandet vars inställning till musiken man måste älska. I total ignorans av sin omgivning skapar de enbart och absolut endast sådan musik de själva känner för att skapa. Inga kompromisser. De exprementerar, byter rock mot pop mot experimentell musik, är ärliga mot sig själva och de kommer aldrig aldrig slå hos någon bred publik. Tack och lov för band som inte bryr sig om sådant.
Nya skivan 89 (bandets 14:e totalt), som referar till årtalet, har hyllats samstämmig av den svenska kritikerkåren. Och det var också denna skivan, och den efterföljande publiciteten som släppet innebar, som fick mig att få upp ögonen för bandet. Efter ihärdigt Spotifylyssande så gick jag och köpte den under 2003 utkomna plattan Angry Brigade. Pure quality. Så efter en första trevlig bekantskap med bandet så satte jag mig igår för att lyssna på 89.
Vad som kom till mig var mer rockigt än mina få tidigare Bear Quartet-referenser. Bredbent halvexperimentell rockmusik. Lite vibbar av 80-tal. Vilket, ickekalkylerat av bandet själva förstås, ligger ganska så rätt i tiden. Någon beskrev det som riddarrock, vilket låter som en ganska pricksäker iakttagelse Ja, jag tycker det här är bra. Men jag kommer lyssna på det lite ett tag och sen kanske inte mer alls . Soundet är skönt och ibland som i fina I am your sister snudd på sagolikt. Men jag tycker aldrig det tar fart ordentligt. Bra men inte något som får mig att hjula mig bort till skivaffären. Angry Brigade är fortfarande min favoritskiva med bandet. Utan tvekan.
Nedan här kan ni lyssna på skivans enligt mig vassaste spår. Least Loved (of the unloved)får än att ställa sig i givakt. Man blir taggad. Spela den här låten Howlin Pelle innan en konsert och ditt redan för frekvent och för hårt slående hjärta skulle nå gränsen för vad en människa klarar av.
http://open.spotify.com/track/206xSahZgxcfeeehsAaken
Skivans betyg: 6/10 Ledley´s
millions e såååå jevla fet!!!
SvaraRadera