Första gången jag lyssnar på Waiting for the Bells tänker jag mig Joel Alme på en gata vid Greenwich Village, New York. Ifrån en cafébar kikar en ung Bob Dylan ut. Med intensiv nyfiken blick följer han varje rörelse Brännöslyngeln desperat och elegant utför. Det är mörkt och regnar, men allt Alme bryr sig om är att få sjunga sina kärleksvisor. Den egensinnige Dylan imponeras.
Joel Alme balanserar på en lina som är en millimeter tunn men är självsäker nog att inte trilla ner. Nya skivan Waiting for the Bells är svulstig och storslagen. Varje melodi är mäktig och viktig. Det är innerligt. Jag hämtar andan efter varje sång. Varje låt är som ett Hollywoodbröllop till sjöss. Romantiken Joel Alme.
Alme är pretentiös och opretentiös på en och samma gång. Han inbillar sig inte vara något extraordinärt överjordiskt. Samtidigt är det bara kärlek och darling, darling, darling hela tiden.
När vi såg Alme i somras så kände vi direkt Badlandsliknelsen. Den låten är No Class och den är en av albumets stiligaste (med 30 sekunder kvar hör man Joel:Aa det är bra nu!). No luck to Give är något att plocka fram när vi ser solnedgången ifrån en klippa i sommar. Waiting for the Bells är ett ledmotiv värdigt den här fullständigt underbara lilla popplattan. You Will get it only Once känner ni väl till vid det här laget? If you got somebody Waiting är ännu en enorm blottning av ens innersta väsen.
Stil, klass, Joel Alme. Prinsen av Göteborg har gjort det igen.
Betyg: 9 Ledley´s
Springsteen influenserna i no class bör snarare härledas till låten badlands, inte hungry heart som du anger i rescensionen! Ser gärna en officiell rättelse på den punkten, i övrigt en mycket vacker beskrivelse av Almes skapelse! mvh Montana
SvaraRaderaKorrekt Montana, Badlands ska det naturligtvis vara. Poäng tll dig.
SvaraRadera