Fram till nyligen, punktligare skrivet fram till i tisdags, ställde jag mig högst tveksam till Vampire Weekends nya album Contra. Som varje intelligent musiköra på klotet har jag åtskilliga gånger låtit deras självbetitlade debutskiva förgylla dagarna sedan den dag jag upptäckte NY-gruppen. Men det här nya, redan innan kände jag ett visst tvivel, vad skulle de komma med för nytt?
Inte mycket var också min första tanke. Det var ungefär detsamma, fast med den skillnaden att låtmaterialet inte kändes i närheten lika starkt som vid debuten. Riktigt starka låtar på Contra ansåg jag vara: Cousins, Giving Up The Gun, White Sky.
Men det var fram till nyligen det. Då, i en stund av gott omdöme, tänkte jag att de här är ju ett gäng begåvade unga herrar. Och Ezra Koenig är ju fantastiskt. Hade jag missat någonting här?
Så jag satte mig ner och lyssnade igen. Verkligen lyssnade, försökte ta in detaljer. Och visst, kovändningen är härmed genomförd. Contra har ett sofisikerad känsla över sig. Och där jag förut tyckte att det var väl kladdigt och sött, där jag kan nu urskilja små smarta popmelodier. Och även om deras identitet (det klassiska, afrikanska, intellektuella, glada raka gitarslingor) är tydlig så finns det en klar skillnad mellan deras två hittils utgivna skivor.
Vampire Weekend är och kommer troligtvis heller aldrig bli ett band att luta sig emot när livet känns tungt. Sådana band finns det dock som tur är gott av, och olika funktioner ska fyllas. Och Contra är en fin liten pärla att bära med sig in i sommaren.
/Ledley
