2009 var onekligen "supergruppernas" år. Det var svensk indie i Tutankamon, amerikansk rock'n roll i The Dead Weather och ännu mer gitarreldande från staterna i Them Crooked Vultures .
För egen del var det dock naturligtvis Monsters of Folk som fick mig att lyfta på ögonbrynen. Min egna husgud Conor Oberst, hans vapendragare ifrån Bright Eyes Mike Mogis, kritikernas kelgris M. Ward samt en snubbe vid namn Jim James som jag i ärlighetens namn tidigare inte hade hört talas om slog sina lillgamla hjärnor ihop och släppte albumet Monsters of Folk. Bra humor där.
Jag har inte lyssnat tillräckligt mycket på plattan för att redogöra ett rättvisande helhetsintryck av 15-spårsverket för er. Dock har jag fastnat för en del riktigt fina pärlor på skivan. Dom låtarna är Oberst-dominerande. Och jag har läste en recension där recensentern menade på att grabbarna i Monsters of Folk inte kompletterade varandra utan snarare gjorde sin grej fast nu bara tillsammans. Låt så vara. Jag har inga problem med dessa supergrupper, ser inte att fyra bra musikhjärnor ska landa i fyra gånger så bra musik. Det borde ju rimligtvis bli en del kompromissande, och tillslut hamnar man inte i någon ytterlighet alls. Nej, om folk skulle ta och sänka förväntningarna en aning. Och se alla dessa nya konstellationer som något helt nytt.
Jag tänker i alla fall ge Monsters of Folk en chans. Kanske du också efter att ha hört de här förträffliga melodierna?
/Ledley
